DÖD LÖPNING Död löpning, sportv., se Dött lopp. Död mans grepp (från eng. »dead man’s grip»), en kontaktknapp å manöverhandtaget till ett elektriskt lokomotiv el. liknande anordning, vilken föraren måste hålla intryckt vid körning. Om föraren dör el. av annan anledning släpper manöverhandtaget, brytes kontakten, varvid tåget stannar. R. Död mans hand, se Död hand. Dödmogen säd. När mognadsgraden hos en växt blivit så fullständig, att växten torkat och dött samt förbindelsen med fröna upphört, säges dödmognad ha inträtt. Så hög mognadsgrad önskas ej, emedan fröna då sitta så löst, att de lätt falla av. Halmen blir mindervärdig. Vid fuktig väderlek svartnar såväl halm som kärna lätt på gr. av svampangrepp. Hj. P. Död- och begravningsbok, se Kyrkböcker. Dödpunkt, tekn., se Förbränningsmotor. Död räkning, bestämmandet av ett fartygs räknade läge (se Bestick). Dödsanmälan. Anmälan om timade dödsfall bör hos församlingens pastorsämbete göras av den avlidnes anhöriga, husfolk el., om sådant saknas, av husvärden. Dödsattest, dödsbevis, av legitimerad läkare utfärdat intyg om angiven persons död, tiden därför och dödsorsaken. Uppgiftsplikt åligger alla tjänste- och enskilt praktiserande läkare ang. i deras vård avlidna. Rörande barnaföderskor och nyfödda, vilka ej åtnjutit läkarvård, må barnmorska utfärda intyg. För alla i stad avlidna samt å landsbygden vid farsoter skall d. utfärdas och av dödsboet avlämnas till pastorsämbetet i församlingen till ledning vid anteckning i kyrkböckerna. Formulär till d. är fastställt av Medicinalstyrelsen (se D ö d s o r s a k). E. K. Dödsbo, sammanfattningen av en avliden persons tillgångar och skulder. Om d:s vård och upptecknande, se Bouppteckning, om dess delning och upplösning se Arvskifte. Dödsboken, gängse namn på en samling gravtexter från det gamla Egypten, bestående av hymner, litanior, magiska ord och formler samt böner, som den döde borde medföra på sin vandring genom dödsriket. Namnet är både otillfredsställande och vilseledande: texterna bilda icke ett enhetligt verk och tillhöra icke samma tid. De äldsta texterna gå tillbaka till Egyptens tidigaste historiska tid; de ha under årh:s lopp undergått väsentliga förändringar genom tillägg av nya partier, glossor och kommentarer till äldre, som blivit oförståeliga. Man urskiljer kronologiskt 3 redaktioner: en heliopo- litansk, en tebansk och en saitisk. Den heliopo-litanska består av en rad magiska formler, av vilka flera stamma från en mycket tidig period; förebilder finnas i de gravinskrifter, som täcka väggarna i pyramiderna vid Saqqarah, och texterna äro i allm. skrivna med hieroglyfer på kistornas väggar. Den tebanska redaktionen är i allm. skriven på papyrus — under 18:e dynastien övergick man till att uppteckna gravtexterna på med vignetter försedda papyrusrullar, som nedlades i kistan — och delad i kapitel, vart och ett försett med egen titel men utan fast plats i boken, inalles 180 kap.; det finnes dock icke någon papyrus, som innehåller dem alla. En fast placering av kap. finner man däremot i den saitiska redaktionen, som också fogar nya texter till de äldre; dessa äro skrivna på papyrus, ant. med hieroglyfer Liktåg och dödsoffer. Ur ett exemplar av Dödsboken, British museum. el. i hieratisk skrift, och prydda med vignetter i konturteckning. Jfr Egypten. O. K.-P. Dödsbudet, en skalbagge, se B 1 a p s. Dödsdans, konsthist., en framställning av döden förande bort mänskligheten (i typiska representanter) i plötslig, oemotståndlig färd från livets mångahanda sysslor och förströelser. Till grund för framställningen låg sannolikt ett medeltida drama, som kan följas tillbaka till 1300-talet i Frankrike (finnes nu blott i spansk övers.: »La dan?a general de la Muerte»); dialogen mellan de döda och de levande samt prästen går igen i underskrifterna på d:s olika scener. Till utbildningen av dans-formen, ringdans el. pardans efter medeltida art, ha bl. a. föreställningar om de dödas svävande kring gravarna bidragit, kanske också en tidvis som smittosam uppträdande, i pa-roxysmer slutande danssjuka (S:t Veits-dans). För att åstadkomma en för ämnets ryslighet lämplig, skärande kontrast begagnar sig döden oftast av livets mest uppsluppna ögonblick. 1 d. ligger den folkliga tanken, att döden (som — 1059 — — 1060 —