DÖDSGENIER Dödsdans. Träsnitt i Hartmann Schedel, »Liber chronicarum», Nürnberg 1493. ett personligt väsen) drabbar alla, hög och låg, gammal och ung. Påven och kejsaren bruka inleda de »dansandes» rad. Den demokratiska dominikanorden synes också ha med förkärlek låtit framställa d. Tanken att också den mäktigaste och rikaste ryckes med i d., gör en till en viss grad humoristisk framställning möjlig. Scenerna el. människoparen äro ofta 24, liksom dygnets timmar. Under 1300— 1500-talen florerade d. i konsten (liksom djävulen o. a. fantastiska figurframställningar, se D i a b 1 e r i och D r o 1 e r i). I Frankrike och Schweiz målades i klostergångar och kapell d. Döden och brandvakten. Ur »Det mänskliga lifwets obeständighet», tryckt i Falun 1822. redan under 1300-talet, om icke förr; snart också i Tyskland. Berömda voro de två d. i Basel ävensom den groteskt satiriska d. i Bern (av N. Manuel Deutsch, se denne). I Dresdens slottsgård satt en sandstensrelief med 24 personer och döden, spelande upp, dels i början dels i slutet, samt med lien till sist (nu i Neu-stadts kyrkogård). Från Nordtyskland kan erinras om d. i Marienkirche, Berlin, och en annan i ett kapell vid Marienkirche, Lübeck. Denna senare (urspr. från 1463) blev, med sina plattyska rim och inskrifter, känd och populär kring Östersjön, särsk. i Danmark, där »Döden fra Lübeck» länge varit ett talesätt. J Sverige var d. mindre känd. D. blev särdeles populär genom blockböckernas träsnitt (ända från 1400-talets mitt). Den förnämsta, mest originella d. skapades av H. Holbein d. y- (o-1525), efter vars teckningar en träsnittsuppl. utkom i Lyon 1538 (med 153 blad, många senare uppl.). Dansmotivet hade småningom avmattats el. försvunnit. Ämnet med döden, som rycker bort hög och låg, blev dock länge populärt; ännu vid slutet av 1700-talet målades en »d.», med 56 grupper, i en försörjningsanstalt i Erfurt. — Litt.: Merino, »La danse macabre» (1889); W. Seelmann, »Die Toten-tänze des Mittelalters» (1893); A. Goette, »Hol-beins Totentanz und seine Vorbilder» (1897). E. XV. Dödsfall böra inom kortare tid (o. en vecka) av närstående, husfolk el. husvärd anmälas hos församlingens pastor, vilken kungör d. från predikstolen och lämnar uppgift till domstol, Pensionsstyrelsen m. fl. Då någon utan veterlig föregången sjukdom finnes ligga död, skall kronobetjäningen jämte 2 trovärdiga män undersöka, om han omkommit genom eget el. annans åtgörande, samt, om anledning föreligger, inberätta d. till Länsstyrelsen el. domaren, vilka kunna förordna om läkarundersökning, innan begravning får ske. I städer och vissa större samhällen erfordras alltid läkareattest för begravning (se d. o., Död s-attest och Jordfästning). Vården om den dödes ägodelar tillkommer efterlevande make el. arvinge, av den döde förordnad syssloman el. husfolk, husvärd. Om bouppteckning se d. o. E. K. Dödsge'nier, enl. egypternas föreställning 4 demoner, som skyddande taga hand om den döde och sörja för, att han icke behöver lida av hunger el. törst; de fyra kanoper, i vilka inälvorna lades, voro helgade åt d. I Osiris-religionens mytologi anses d. ss. söner än av Osiris, än av Horus (se d. o.); de framställas oftast som mumier, med resp, människo-, ap-, schakal-och falkhuvuden. Bild se sp. 1063.O.Æ.-P. — 1061 — — 1062 —