DÖDSKALLEAPA Egyptiska gravkärl för inälvor, med (från v.) schakal-, ap-, falk- och människohuvud. Dödskalleapa el. s a i m i r i, Saimi'ri sciu'-reus (bild se pl. vid art. Apor), en liten vacker, sirligt byggd och livlig apa, tillhörande ordn. brednäsapor. Dess längd är endast 80 cm. med den 50 cm. långa svansen inräknad. Dess sv. namn är helt vilseledande och torde bero därpå att nospartiet är svartaktigt. Färgen i övrigt är ovan gulgrön till pomeransgul, lemmarna rostgula och undersidan vit. D. är utbredd över n. Sydamerika. H. W. Dödskallefjäril, Achero'ntia a'tropos, en svärmarefjäril, vars långsmala framvingar äro markerade i svart, brunt, grått och gult och kunna nå en spännvidd av 15 cm.; bakvingarna äro gula med två svartbruna tvärband. Mellankroppen är försedd med en gulaktig teckning, som något erinrar om en människoskalle. D., som eg. tillhör Medelhavsländerna, visar sig ej sällan som flykting även i Norden, där den iakttagits ända uppe i Lappland och Finnmarken. Den tränger stundom in i bikupor för att röva honung. Larverna leva på talrika växter och äro hos oss anträffade på potatis. E. W-n. Dödskamp, se Död. Dödskiagan förekommer vid begravningar i de flesta primitiva och polyteistiska religioner. Ehuru den säkerligen till en del är ett uttryck för den spontana sorg och förfäran, som den primitive, liksom alla människor, känner inför en anförvants bortgång, är den dock huvudsaki. ett medel att skrämma bort dödens onda demoner. På primitivt stadium är döden icke en naturlig avslutning på livsprocessen utan något onaturligt och skräckinjagande, förorsakat av farliga makter. Genom att anställa d. och allehanda oväsen tror man sig skrämma dessa onda makter på flykten, så att de ej rycka flera människor bort. I många religioner, t. ex. den israelitisk-judiska, utföres d. av särskilda personer, vanligtvis gråterskor. Efr. B. Dödskult. För all primitiv uppfattning är döden icke detsamma som förintelse utan endast inträdandet av en ny existensform. På det äldsta av oss kända stadiet av den mänskliga utvecklingen, det pre-animistiska el. animatis-tiska, då man ännu icke nått fram till ett själs-begrepp, tänkte man sig, att människan levde kvar efter döden i samma gestalt, som hon haft här på jorden. Hon måste därför ha allt det, som hon behövde på jorden, med sig i graven, kläder, vapen, jaktredskap o. d. Vidare måste hon förses med föda för att icke hungra, varför födoämnen icke endast nedlades i graven vid själva begravningen utan även alltfort tilldelades den döde. På vissa håll går detta mycket realistiskt till: så t. ex. brukar en negerstam i Västafrika leda rör från jordytan ned till likets mun och hälla drycker genom detta; i gravplatser i Miletos och Pom peji har man funnit liknande rör. På sina håll, t. ex. i Grekland, ställde man krukor utan bottnar på gravarna, så att de gjutoffer, som hälldes i dem, kunde gå direkt ned till de döda. Försummas dessa gravoffer, bli de döda vredgade och gå igen; därför äro alla gengång are (se d. o.) farliga. — Även sedan föreställningen om själen ss. ett från kroppen skilt väsen uppstått, fortsatte d. Man tänker sig sjä- Dödskallefjäril, Acherontia atropos. — 1063 — — 1064 —