DÖDSORSAKSSTATISTIK len i samma gestalt som kroppen och därför med samma behov som denna, varför även själen måste ha med sig allt det, som människan under livstiden använt. Graven blir boningsorten även för själen och utrustas med allt sådant, som hör med till ett vanligt boningshus. Vidare tänkes själen fortfarande beroende av kroppen, så att själen lider nöd el. rent av dör, om kroppen på något sätt för-störes. Därför har man på sina håll byggt gravarna så solida som möjligt: Egyptens pyramider och Mykenes kupolgravar äro vittnesbörd härom. Även kroppen sökte man bevara från förruttnelse, för att den alltfort skulle kunna tjäna ss. boningsort åt själen; redan hos primitiva folk finner man försök till balsame-ring, vilken hos egypterna nådde sin fulländning. För säkerhets skull uppställde dessa även små statyer av den avlidne i graven, så att själen kunde uppehålla sig i dem, i händelse kroppen skulle förstöras. — Ju mera själsföreställningarna förandligades, desto mera tänktes den döde lösgöras från graven och liket. Ett viktigt steg i denna riktning var införandet av likbränningen, vars viktigaste syfte otvivelaktigt varit att slita alla band, som bundit själen vid det kroppsliga och jordiska, och så underlätta dess färd till den andevärld, dit man trodde de avlidnas själar samlades. På sina håll fortsatte man dock d., som nu knöts till likets aska: offer bragtes alltjämt på gravurnorna, och man uppbrände även olika föremål, kläder, miniatyrvapen o. d., som tänktes följa med själen på dess färd till andevärlden. Ofta har bibehållandet av d., även sedan föreställningen om själens vistelse i ett särsk. dödsrike uppkommit, motiverats med, att människan har flera själar, av vilka en stannar kvar i graven och alltjämt behöver underhållas, under det att en annan beger sig till dödsriket. D. fortsattes även sedan likbränningen upphört och begravningen av de döda åter införts. En motivförskjutning i fråga om upprätthållandet av d. har dock nästan överallt ägt rum, i det att orsaken till vården om de döda i st. f. att ha varit pietet, d. v. s. omsorg om de dödas väl, blir fruktan för att de avlidnas andar skola skada de efterlevande. Det är detta motiv, om också gjort, att rester av d. i form av gåvor på gravarna o. d. levat kvar långt in i sena tider även hos högtstående kulturfolk. — Litt.: M. P:n Nilsson, »Primitiv religion» (2 uppl. 1923); E. Lehmann, »Inledning i religionsvetenskapen» (1914). Efr.B. Dödsmask, gipsavgjutning av en död människas ansikte. Dödsmässa, se S j ä 1 a m ä s s a. Dödsorsak. Den vanligaste d. är sjukdom. Genom lokala el. allmänna sjukdomar kunna kroppens livsyttringar rubbas i en sådan grad, att livet ej längre kan fortfara, döden inträder. I en del fall kunna missbildningar el. defekter, medfödda el. genom olyckshändelse förvärvade, redan utan tillstötande sjukdom omöjliggöra livets bestånd och bliva då d. Hos åldringar kan emellertid, ehuru sällan, ingen annan förändring i den döda kroppen påträffas än en atrofi (se d. o.) av kroppens vävnader och organ. D. får då anses ligga däri, att livsviktiga organ ej längre förmått i tillräcklig grad för livets bestånd upprätthålla sin funktion, en »naturlig död» har inträtt. Ofta medverka dock flera faktorer till dödens inträdande. — Den läkare, som vårdat den sjuke innan dödsfallet, är skyldig att å fastställt formulär (dödsbevis) och enl. fastställd nomenklatur angiva d. »Ss. huvud-d. angives den sjukdom, som, så vitt utrönas kunnat, är att anse som grundsjukdom. Komplicerande sjukdom betecknas ss. bidragande d.» Om dödsorsaksstatistik se d. o. T. H-n. Dödsorsaksstatistik. I ett flertal länders be-folkningsstalistik ingå även särsk. tabeller beträffande dödsorsakerna. Inom det Internationella statistiska inst. o. a. internationella organisationer ha mycket arbete och intresse nedlagts på uppgörande av en internationell nomenklatur över dödsorsaker (161 rubriker, den s. k. Bertillonska nomenklaturen). Ehuru det — trots upprepade revisioner —■ icke lyckats att få denna allmänt tillämpad i detalj, har man dock kunnat därpå bygga ganska enhetligt jämförliga, internationella sammandrag för större dödsorsaksgrupper (38 rubriker i det Internationella statistiska inst:s årsbok). Dock föreligger en betydande variation i själva primäruppgifternas värde i olika länder. — I Sverige utarbetas d. dels av Statistiska centralbyrån (för hela landet), dels av Medicinalstyrelsen (endast för städerna). Centralbyrån erhåller sina uppgifter ur kyrkoboksutdragen, vilka för städerna och tättbebyggda orter innehålla dödsorsaken enl. läkares dödsattest och för landsbygden uppgifter såväl av pastorn som av provinsialläkaren. En av Medicinalstyrelsen 1911 fastställd dödsorsaksnomenklatur (101 rubriker) användes. För sin egen d. erhåller Medicinalstyrelsen uppgifter från hälsovårdsnämnderna (stadsläkarna). Av tab. sp. 1067—68 framgår, att utom ålder-domssjukdomarna de viktigaste grupperna äro: infektionssjukdomar, cirkulationsorganens sjukdomar, andningsorganens sjukdomar, svulster och nervsjukdomar. Bland infektionssjukdomarna är tuberkulosen inräknad och utgör därav för män 72 %, för kvinnor 74 %. Utom tuber- — 1065 — — 1066 —