rättades skolor i resp. Paris och Leipzig, vilka blevo utgångpunkter för olika vid d. använda metoder, näml, teckenmetoden (se d.. o.), den franska skolans, och talmetoden (se d. o.), den tyska skolans metod. Alltsedan dess och ända in i våra dagar har man stritt häftigt om de olika metodernas företräden. I denna strid har talmetoden avgått med seger, och de 1'Epées metod får nu anses ha huvudsaki. ett historiskt intresse. — Numera är den uppfattningen bland dövstumpedagoger allmän, att den dövstumme är begåvad med samma själsförmögenheter och anlag som normala människor och att han kan mottaga undervisning i ung. samma omfattning som de. Målet för den dövstummes undervisning är i stort sett detsamma som för lärjungarnas i folkskolan. Medlen äro däremot andra. Synen och känseln få för honom ersätta hörseln. På gr. därav är d. särdeles svår och ställer stora anspråk på läraren. — De läroanstalter, som mottaga dövstumma barn till undervisning, äro ordnade dels som internat (se d. o.), dels som externat (se d. o.) och dels som en kombination av dessa båda skolformer, interexternat (se d. o.). — Numera undervisas dövstumma i alla länder, som nåtts av civilisationen. — Den sv. d:s grundläggare är P. A. Borg (se denne), som 1809 grundade ett inst. för dövstumma och blinda i Stockholm, 1812 förlagt till Manilla å Djurgården. Detta var ända till slutet av 1850-talet det enda i Sverige. Först då började enskilda personer och senare även vissa landsting anlägga liknande anstalter. — Till 1879 var Manillainst. tillika anstalt för blinda. — Till 1890 var undervisningen av dövstumma i Sverige icke obligatorisk. Olägenheterna härav voro avsevärda. Genom lag av 31/s 1889 blev emellertid d. i Sverige ordnad. Den viktigaste bestämmelsen däri var införandet av skoltvång för alla bildbara dövstumma. Skolplikt inträder under det år, då barnet fyller 7 år, och varar 8 år från intagningen i skola. Den årl. undervisningstiden är 39—40 veckor. D. påvilar landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting. Dessa ha för ändamålet grupperats i 7 distrikt, vart och ett med 1 skola. Skolorna äro förlagda till Lund, Växjö, Vänersborg, Örebro, Stockholm (Manilla), Gävle och Härnösand. Varje skoldistrikt har att ordna och bekosta undervisningen för till distriktet hörande barn. Till dessa kostnader lämnar staten årl. bidrag. Dessutom äga vederbörande landsting och stadsfullmäktige bestämma en viss årl. avgift, med vilken föräldrar el. målsmän ha att bidraga till barnets kosthåll vid skolan. Sakna dessa nödiga tillgångar, bortfaller avgiften. För varje distrikt finnes en av vederbörande landsting och stadsfullmäktige utsedd styrelse, som har sitt säte, där skolan el. dess huvudavd. är belägen. — Vid d. kunna tre metoder användas: talmeto den, skrivmetoden och teckenmetoden (sed. o ). Något mer än 80 % av de dövstumma skolbarnen i Sverige undervisas medelst talmetoden, de övriga, i allm. de svagast begåvade men även sådana, som eljest ej lämpa sig för talundervisning, undervisas efter skriv- el. teckenmetoden. Så långt som med hänsyn till de dövstummas lyte är möjligt, skall undervisning meddelas i samma ämnen och till ung. samma omfattning som i folkskolan. Därjämte förekommer undervisning i handarbeten och hantverk. — Förutom distriktsskolorna finnas två förskolor för dövstumma småbarn, en i Stockholm och en i Göteborg, samt en huvudsaki. praktisk fortsättningsskola för gossar å Råbylund invid Lund och en dylik för flickor å Lidingön. — Inspektion över dövstumskolorna förrättas av en utav K. m:t utsedd inspektör. Den nuv. organisationen av d. har i många avseenden icke motsvarat de krav, som böra ställas på en sådan, varför ett genomgripande förslag till omorganisation utarbetats och vilar hos K. m:t. — I Danmark är d. obligatorisk sedan 1817, i Norge sedan 1883 och i Finland sedan 1921. J B-t. E E är den 5:e bokstaven i det i Europa allmänt brukade s. k. latinska alfabetet (jfr A1-fabet). Det betecknar i det nsv. riksspråket 3 olika ljud: e (långt i t. ex. ben, kort i t. ex. bett), ä (särsk. i en del obetonade ord, t ex. den, men) och ett obestämt, ofta ö-liknande mellanljud a (t. ex. böcker, gosse, rättegång, vatten). Även i andra språk betecknar e vanl. e- el. ä-ljud; i eng. (jämte ee, ea m. m.) även i-ljud (t. ex. be, bee, leave), i fra. ofta ö-liknande ljud (t. ex. me). I många ord är e stumt, t. ex. ty. stiess (där ie uttalas i), eng. have, fra. danse (i fra. dock hörbart i vers och sång). — Med diakritiska tecken förekommer e i t. ex. nyisl. (é, è = jä), fra. (é = slutet e, è och é = ä), tjeck, (é = långt e-ljud, é = je), litauiskan (förr e = ie), polskan ($ = å). Nsv. e-ljud har i inhemska ord flera källor. Långt — 1085 — — 1086 —