EBERT der königlichen öffentlichen Bibliothek zu Dresden» (1822). W.N. Ebert, H e r m a n n, tysk fysiker (1861— 1913), prof, vid tekn. högsk. i München. E:s arbeten falla huvudsaki. inom optik och elek-tricitetslära. Han har gjort sig särsk. bekant genom sina undersökningar över luftelektriciteten och har framställt en uppmärksammad teori för uppkomsten och upprätthållandet av jordens elektriska fält. Bland hans arbeten märkes »Physikalisches Praktikum» (1890; 6 Aufl. 1924), som även kommit till användning vid sv. univ. A. B. L. Ebert, Friedrich (Fritz), tysk politiker (1871—1925), f. i Heidelberg, där fadern var skräddare. E. sattes tidigt i sadelmakar-lära. En gesällvandring över Karlsruhe, München och Mann-heim förde honom 1889 till Hannover, där han blev sekreterare i sadelmakarnas fackförening. Snart grundade han själv i Kassel en ny fackförening, vars ordf, han blev. Efter en av honom ledd strejk i Kassel bytte han vistelseort och blev ordf, för en fackförening i Braunschweig. Efter kortare uppehåll i mellan-och nordtyska städer slog han sig ned i Bremen som »fri företagare». Företaget gick dock illa. E. blev till sist enbart ordf, i fackföreningen på platsen, och »rörelsen» tog honom helt. 1894 ingick E. äktenskap med Louise R u m p från Bremen och s. å. öppnade paret en ölstuga, som hastigt utvecklade sig till en verklig »arbetarbörs». E. blev klockarfar, som skulle allting bestyra. I mars 1900 blev han arbetarsekreterare. Han studerade med iver sociala frågor och reste mycket i bygderna. Bl. a. agiterade han för kvinnans politiska inflytande. Den socialdemokratiska partiledningens uppmärksamhet fästes vid honom, och i nov. 1905 valdes han av partidagen i Jena till medl. av partiets verkställande utskott. 1912 invaldes han i riksdagen (Elberfeld-Barmen). Året förut hade han utsetts till ordf, i Tysklands socialdemokratiska parti. Då i mars 1916 det socialdemokratiska partiet sprängdes i »majoritetssocialister» och »oavhängiga», kvarstod E. som de förras ledare. Under världskriget sökte E. verka för lugn och besinning. Då revolutionen 8/u 1918 kom, blev E. den självskrivne efterträdaren till prins Max av Baden som »rikskansler för en dag» och senare som ledare för revolutionsregeringens »sexhöv-dade diktatur». Med stor fasthet ledde E. utvecklingen under denna oroliga period. Då den konstituerande nationalförsamlingen sammanträdde i Weimar, valde den i febr. 1919 E. till rikspresident. Hans val förlängdes i okt. 1920 (efter Kappkuppen) till att gälla till 1925. Under sin tid som rikspresident hävdade E. med kraft sitt ämbetes författningsenliga rätt. Många regeringskriser löstes i kraft av hans uttalade önskemål, och många regeringar (bl. a. Cuno 1922) hämtade sin främsta styrka ur hans auktoritet. E:s sista tid förbittrades av en mot honom med stor hätskhet förd process. De anklagelser på heder och ära, som därvid framkommo, voro ej berättigade. — E. avled 28/2 1925. Han begrovs på skogskyrkogården i Heidelberg. Den gamla Budapester-strasse från Brandenburger Tor i Berlin till Potzdamer Platz har till hans ära omdöpts till Fr. Ebertstrasse. Det tyska folket har all anledning att hedra hans minne för hans kraftiga och orädda insatser under en stormig tid. Arrh. Ebert, Max, tysk arkeolog (1879—1929), efter studier i Innsbruck, Heidelberg, Halle och Berlin assistent vid statsmuseets i Berlin förhistoriska avd. 1906—14, docent i förhistoria vid univ. i Königsberg 1919, 1921 e. o. prof, där, 1922 ord. prof, i Riga, 1923 i Königsberg, 1927 i Berlin. E. har framför allt gjort sig känd som en framstående fältarkeolog, univ.-lärare och or ganisatör. Hans fältundersökningar berörde tre olika geografiska områden: Sydryssland, de baltiska prov, och Ostpreussen. I sydrysk arkeologi har han förf, ett flertal arbeten: flera större tidskr.-uppsatser, vari han ådagalägger, att germaner redan vid tiden för Kristi födelse voro tillfinnandes i Ryssland. Därjämte har han skrivit sammanfattningen »Südrussland im Altertum» (1921), vilken torde vara den hittills bästa och lättast tillgängliga översikten av Sydrysslands fornhistoria. Redan före världskrigets utbrott 1914 hade E. bedrivit arkeologiska forskningar i Balticum, där han var den förste, som utförde utgrävningar efter moderna, vetenskapliga principer. Sina bidrag till baltisk arkeologi har han huvudsaki. framlagt i ett antal tidskr.-uppsatser. Av särskild betydelse är den utgrävning, E. företagit vid — 1107 — — 1108 —