ECK Johann Eck. Universitetsbiblioteket, München, Luthers reformatoriska utveckling viktiga dis-putationen i Leipzig 1519 uppträdde E. mot Luther och dennes lärjunge Karlstadt. Under kättarprocessen mot Luther reste E. 1520 till Rom och verkade ivrigt för att få bannlys-ningsbullan utfärdad. Vid riksdagen i Augsburg 1530 spelade han en viktig roll, blev medl. av den teologkommission, som skulle vederlägga protestanternas bekännelseskrift, och en av hans skrifter lades till grund för den första redaktionen av den s. k. Confuta'tiö ponti'fica (se d. o. och Augsburgska bekännelsens försvar). — E. besatt stor lärdom och slagfärdighet men skildras som girig, stridslysten och fåfäng. A. M-n. Eck, Heinrich, tysk geolog och paleon-tolog (1837—1915), prof, i Stuttgart, har beskrivit triasbildningar i Tyskland, särsk. mus-selkalken vid Rüdersdorf nära Berlin, och utg. en geologisk bibliografi över Baden, Württem-berg och Hohenzollern samt en geologisk karta över Schwarzwald. K. A. G. Eckardstein [ä'kartjtaln], H e r m a n n von, friherre, tysk diplomat (f. 1864), ingick efter en kort officerstjänst i den tyska diplomatien (1888). Hans verksamhet var huvudsaki. förlagd till ambassaden i London, där han på olika poster 1891—1902 (med avbrott för åren 1898—99) och till sist som ambassadråd i disponibilitet intill 1907 var ivrigt verksam för ökat samförstånd mellan Tyskland och England. Hans gifte med en engelsk dam och hans sällskapliga intressen och talanger skaffade honom en framskjuten ställning inom Englands ledande kretsar. Den tyske ambassadören greve Hatzfeldts ålder och sjuklighet gåvo honom tidtals tillfälle att diplomatiskt handla i ansvarsfulla roller, ehuru hans politiska ytlighet knappast gjorde honom skickad härtill. Att de tysk-engelska alliansförhandlingarna 1899— 1901 icke ledde till några positiva resultat, var emellertid icke hans fel. Av dessa — liksom av andra privata och offentliga öden — har han givit en omstridd och uppmärksammad skildring i arbetet »Lebenserinnerungen und politi-sche Denkwürdigkeiten» (3 bd, 1919—21). Präglade av efterklokhet, ytlighet och bristfälliga informationer, måste dessa minnen upptagas med största kritik. Gg A. E'ckardt, Julius von, tysk-baltisk skriftställare och journalist (1836—1908), konsistorienotarie i Riga 1860—67, utgav (jämte Bärens) »Rigasche Zeitung», det tysk-baltiska enhets-partiets huvudorgan, men måste 1867 fly till Tyskland, var 1867—70 medredaktör i den mo-derat-liberala tidskr. »Die Grenzboten» samt 1870—74 utg. av »Hamburgischer Correspon-dent» och »Hamburgische Börsenhalle». Senats-sekreterare i Hamburg 1874—82, tvangs han under rysk påtryckning att avgå, trädde 1884 i tysk utrikestjänst, var bl. a. generalkonsul i Stockholm 1892—97, i Basel 1897—1900 och i Zürich 1900—07. Bland E:s talrika skrifter märkas de mot förryskningsplanerna i öster-sjöprov. riktade »Die baltischen Provinzen Russlands» (1868) och »Livland im 18. Jahrh.», 1 (1876) samt »Lebenserinnerungen» (2 bd, 1910) och »Aus den Tagen von Bismarcks Kampf gegen Caprivi» (1920). S. Bsn. E'ckardt, Josephine Hortensia Nancy Adelaide, f. Thorberg, dansk skådespelerska (1839—1906). E. var 1848—1901 anställd vid Det kongelige Teater, först vid baletten, där hon blev solodansös, och från 1861 ss. skådespelerska. Med något kyligt behag spelade hon i yngre dagar lyriska älskarinnor, lyste sedan som den franska komediens eleganta och spirituella hjältinna och hade en vacker efterblomst-ring i det nationella borgerliga lustspelet. E. visade sig sista gången vid sitt gästspel på Folketeatret 1904. G. K-g. E'ekart, den trogne E., gestalt ur den tyska och gotiska hjältesagan, i folksagan ännu sinnebild av en trogen vårdare och varnare. Rth. Eckart, Eckhart el. Eckehart, vanl. kallad Mäster (magister) E. (o. 1260—-1327), är väl den mest betydande representanten för medeltidsmystiken och står som motfigur till skolastikens främste man, Thomas ab Aquino (se denne). I högt betrodda ställningar verkade E. efter vartannat i Paris, Rom och Köln som predikant och kyrklig förf., dels på latin, dels på tyska. Hans läror skilde sig i grunden icke från de thomistiska. Den process, som öppnades mot honom för påstådd irrlärighet, torde — 1123 — — 1124 —