ECUADOR längs kusten tropisk regnskog ända mot 1° s. br. Längre åt s. lämnar den rum för lövfäl-lande skogar med ceibaträdet (Bombax Ceiba), C æs alpi'nia-arter och akasior. Längst i s. härska savanner, omväxlande med en mager chaparral (se d. o.) av kaktus, akasior och andra torniga buskar. Havsstranden kantas av mangroveskog. Ej heller i kordillererna finnes någon större temp.-skillnad mellan årstiderna, men med tilltagande höjd ö. h. blir temp.-variationen under dygnet allt större. Quito (2,850 m.) har en medeltemp. av 12,4° under den kallaste mån. (nov.) och 12,8° under de varmaste (febr, och sept.). Solen är brännande het, om nätterna och i skuggan är temp. låg. Nederbörden är riklig på kordillerernas yttre sidor. Här går den tropiska regnskogen upp till 1,500 m. I densamma växa gummiträd och palmer, t. ex. kungspalmen (Cocos butyra'cea) och elfenbenspalmen (Phyte'lephas macro-ca'rpa). Högre upp utbreder sig det subtropiska bergskogsbältet, där skogen är lägre, mindre tät men rik på trädormbunkar, epify-tiska orkidéer och bambu. Bland palmer märkes vaxpalmen (Cero'xylon andi'cola). Skogs-gränsen ligger på 3,200—3,600 m:s höjd; här börjar paramon (se d. o.), även kallad pajonal, i vilken härska storvuxna gräs (Stipa ichü, Andropo'gon- och P a'spalum-ar ter). I denna högfjällsstäpp är en macchia-liknande buskvegetation insprängd (Polyle'pis lanugino'sa, Espele'tia jämte dvärgbambu). Ovanför 4,500 m:s höjd uppträder vegetationen endast fläckvis. De stora högfjällsplatåerna och bäckena mellan kedjorna äro regnfattiga. Av denna orsak och emedan regnvattnet hastigt sjunker ned i den porösa vulkaniska jorden, är skogen här sällsynt och ofta ersatt av buskvegetation (Polyle'pis), betäckt av bromeliacéer. ö. om kordillererna härskar överallt Amasonområ-dets tropiska regnskog. J. F. Djurvärld, se N e o g e a. Befolkning. Ung. hälften av landets inv. el. något mera än 750,000 äro fullblodsindianer. En del av dem leva ö. om kordillererna och äro praktiskt taget oberoende av E:s myndigheter. Dessutom finnas c:a 470,000 mestiser. Antalet vita av oblandad ras uppgår till blott 125,000. De härstamma nästan alla från de spanska kolonisterna och utgöra den ledande samhällsklassen. Av negrer och mulatter finnas 220,000. De dominera i de n. v. provinserna vid kusten. Större delen av E:s befolkning el. c:a 75 % bor i kordillererna. Folktätheten stiger här till 30 å 40 pr kvkm., medan den i kustlandet ej är större än 11 och i vissa trakter går ned till 2 pr kvkm. I Oriente (ö. E.) når den icke 1 pr kvkm. J. F Fornlämningar. I E. funnos kulturfolk såväl i höglandet (cara, canari) som vid kusten (esmeraldas, mantas, tallan m. fl.; se d. o.), de senare föga, de förra i hög grad påverkade av inkas. Utgrävningar ha visat, att höglands-folken mera använde sten- än kopparredskap; de senare företräda en ålderdomlig typ. Sten-och kopparsaker förete en stor formrikedom och erinra om östliga typer, medan guldföremålen likna de nordliga, liksom keramiken. Dekoren är sällan målad utan ristad el. består av med formar framställda reliefer. På kusten finner man utom kärl också statyetter, rökelsekar o. a. Gravarna bestå oftast av schakt, stundom stjärnformigt ordnade. Högar, stenkistor och urnbegravning förekommo också. Stundom insattes liken i hålor. Husen hade i höglandet väggar av lera, vid kusten brukades även sten. Husen hade då skalmurar och större byggnader lågo på terrasser. Den heliga ön Isla de la Plata var en vallfartsort, dit man förde gåvor av guld el. stenar och vävnader, avsedda för en stenstaty av en havsgudomlig-het. Templen voro prydda med målningar och skulpturer samt gudabilder. G. B-r. Historia. 1532—40 lades E. under spanskt välde av F. Pizarro (se denne), hans bröder och underbefälhavare, vilka emellertid inbördes icke kunde enas med varandra. E:s äldsta spanska historia är därför uppfylld av inre stridigheter, vilka först o. 1550 nådde sitt slut. Kort därefter organiserades landet ss. en provins med huvudstad i Quito, som därigenom blev såväl judiciell som administrativ medelpunkt för E. Denna prov, lydde till in på 1700-talet under vicekonungen i Lima, sedan under vicekonungen i Bogotå. Antalet vita invånare i E. var icke stort; de bodde ss. godsägare särsk. i städerna och överläto åt infödingarna att för ägarnas räkning odla jorden. Förhållandet mellan vita och röda var gott; de senare övergingo i stor utsträckning till kristendomen till följd av det kraftiga missionsarbete, den i E. alltid mäktiga katolska kyrkan utförde. — I E. som annorstädes i Sydamerika gavs stöten till frihetsrörelsen av händelserna i Spanien 1809. Prov. Quitos president R. de Castilla vägrade att erkänna Josef Bonaparte ss. konung men störtades s. å. av en junta, vars välde dock blev kort. Redan s. å. voro de spanska myndigheterna åter herrar över staden med underlydande område; trots enstaka upprorsförsök förblevo de det intill 1820—22, då de sydamerikanska upprorsmännen från s. under San Martin och från n. under Bolivars underbefälhavare Sucre (se dessa) gjorde slut på det spanska väldet. Det blev Bolivar, som kom att njuta segerns fruk — 1139 — — 1140 —