ED gångsväsendet är som bevismedel, ett medel att öka tillförlitligheten av en utsaga. Den förekommer här i 2 former, vittnesed (se d. o.) och partsed. Den senare brukades i äldre sv. rätt i så gott som varje rättegång, och de äldsta edsformulären åberopa ännu hedna gudar. Emellertid motarbetade kristna kyrkan det livliga edsavläggandet, och särsk. efter reformationstiden har partseden förlorat i betydelse. Den får enl. gällande rätt endast användas, då andra bevis icke äro att tillgå, och förekommer i 3 former: värjemålsed, fyllnadsed och bjuden ed (se d. o.), över beslut, vari dömts till edgång, må klagan föras i hovrätt. Om edfästad falsk utsaga se Mened. E. K. Religionsv. E. har under alla tider och bland alla folk haft sin utpräglade religiösa betydelse. Därför avlägges e. så gott som alltid vid ett föremål el. en andemakt el. en gudom, som tänkes straffa den edgående, om han talar osanning el. bryter sitt ord. På det lägsta primitiva stadiet förekommer visserligen även e. utan sådant »medium», så att man endast förklarar, att man må dö el. skadas, om man ej talar sant. Hos infödingarna på Sumatra lyder t. ex. e. ung. så: »Om det, som jag nu förklarar, är sant och verkligt, så må jag vara fri och renad från min e., men om det, som jag försäkrar, är med vett och vilja falskt, må min e. bli orsaken till mitt fördärv.» Även, denna e. har dock en magisk bakgrund, i det att ordet själv tänkes innehålla en kraft, som oemotståndligt tillintetgör menedaren. Det vanligaste är dock, att man även på primitivt stadium svärjer vid något föremål. Detta kan i hög grad skifta hos olika folk och vara t. ex. ett vilddjur, ett vapen el. dyl., som då tänkes tillintetgöra menedaren. Särsk. kraftiga äro de e., som man avlägger vid ett föremål, som sedan ätes el. drickes. Detta blir då ett e d s-offer: man slaktar t. ex. ett djur och äter dess kött el. dricker dess blod och förklarar, att om man icke talar sant, skall man själv på detta sätt dödas. På högre stadier av utvecklingen sker e. så gott som alltid i samband med någon gud, som tages till vittne och vars straff tänkes drabba menedaren. I flera religioner finnas särskilda edsgudar, som vaka över ingångna fördrag och överenskommelser, t. ex. Mithra i den persiska religionen. Annars är det vanl. solgudarna, som tänkas ss. övervakare av fördrag och löften, varför man avlägger e. vid dem; solen förjagar mörkrets makter, och därigenom blir solguden även rättens och rättfärdighetens gudom. I Babylonien och Assyrien begav man sig sålunda vanl. till solgudens tempel och avlade e. inför dennes bild. — I G. T. fanns e. i många olika former. Det äldsta sättet att avlägga e. synes vara del i 1 Mos. 24 skildrade, där Abraham låter sin tjänare lägga handen under sin herres länd och avlägga en e. Länden representerar här sätet för livskrafterna och betecknar sålunda det heligaste stället hos människan. Sedermera svor man vid templet, förbundsarken, himmelen och vid Gud själv. Under kristendomens olika epoker har man så gott som uteslutande avlagt e. i samband med nämnandet av Guds namn och med Gud ss. vittne och hämnare. Det har dock i kristendomen alltid funnits riktningar, från Athanasios och Chrysostomos fram till kväkarna i våra dagar, som ansett all edgång otillåten för kristna. Härvid har man stött sig på Jesu ord i bergspredikan (Matt. 5:33 ff.), där han uppmanar sina lärjungar att alls icke svärja utan låta sitt tal vara sådant, att ja är ja och nej är nej. I nyare tid har man även hänvisat på, att e. strider emot den kristna uppfattningen av Gud, enär denne emottager och förlåter varje syndare, som i ånger vänder sig till honom. Många kristna av skilda riktningar ha därför bestämt uppträtt för kravet på e:s avskaffande och ersättande med en på samvetet grundad försäkran. Efr. B. Ed (gammalt, blott nordiskt ord, isl. eid, till roten i, gå, och besläktat med grek. isthmo's, Eds kyrka i Uppland. Interiör efter restaureringen 1918. — 1145 — — 1146 —