EDELSTAM diplomat och blev 1865 utrikesminister. Ss. sådan sökte E. verka för »triasidéen» (se d. o.) och var den egentlige tillskyndaren till Badens uppslutning vid Österrikes sida 1866. Efter Preussens segrar s. å. avgick E. B. 2) LeopoldWilhelmvon E.-G y u 1 a i, den föregåendes bror, friherre, österrikisk militär (1826—93), deltog ss. överste i 1859 års fälttåg och utmärkte sig särsk. vid Magenta. Under 1866 års krig förde han befälet över l:a lätta kav.-fördelningen och skyddade med denna nordarméns återtåg över Olmütz mot Wien. Efter kriget blev E. 1869 generalinspektör för kav., 1874 general och var 1874—86 militärbefälhavare i Ungern. E. Bz. Edelstam. 1) Gustaf E. (intill 1809 F a h 1-ander), militär (1764—1825), 1790 kapten, 1795 major, 1796 bataljonschef och överstelöjtnant. Under finska kriget utmärkte sig E. för stor tapperhet ss. en av Sandels’ underbefälhavare och befordrades till överste, varjämte han 1809 adlades E.; 1811—17 var han landshövding i Västerbottens län. E:s bragder i finska kriget, bl. a. i striden vid Virta bro, ha besjungits av Runeberg. H. Bg. 2) Axel E., den föregåendes sonsons son, jurist (f. 18/s 1873), jur. kand, i Uppsala 1899, hovrättsråd i Svea hovrätt 1910, revisionssekreterare 1914, justitieråd 1916; ordf, i Sveriges allm. konstförening sedan 1913, preses i Konst-akad. 1930. C. Edelsvärd, Adolf Wilhelm, arkitekt (1824—1919), fick sin utbildning först som militär och sysselsattes vid flera fäst-ningsbyggen (avsked med majors titel 1864), var 1865—95 arkitekt vid Sveriges statsbanor samt uppförde de första större stationsbyggnaderna, bl. a. i Göteborg och Stockholm; var som arkitekt livligt verksam först i Göteborg, där han bygg de Hagakyrkan, Navigationsskolan m. m. Hans stil representerar klassicismens avslutning och visar ett måttfullt upptagande av nygotiken men är f. ö. reproducerande. Vid Riddarhuset ordnade han gårdssidan och uppförde de två paviljongerna. För Stockholms stad och för dess fasta försvar var han livligt verksam. Även om lantbrukets byggnader gjorde han sig förtjänt och utgav »Lantbyggnads-konstens utveckling i Sverige under de senaste årtiondena» (1869). E. W. Edelweiss [-väl's], Gnapha'lium leontopo'-dium (Leontopo'dium alpi'num), bekant alp-växt, tätt filthårig, med smalt lansettlika blad och 5—6 av små guldgula, rörformiga blommor bestående korgar, vilka äro samlade till en flocklik blomställning i stjälkens spets och omslutas av stora vitulliga, stjärnlikt utbredda högblad, liknande strålblommor. E. förekom-mer i alpkedjan på steniga och klippiga ställen i subalpina och alpina regionen, företrädesvis på kalkgrund, i Schweizeralperna på en höjd av 1,800—2,800 m., där den dock på sina ställen numera är utrotad, därjämte på flera andra berg i Mellan- och Sydeuropa ävensom i Asien. Bild å pl. vid art. A 1 p v ä x t e r. O. Gz. Eden (hebr., lust, sammanhänger möjl. med det bab. edinu, stäpp), ett mytologiskt landskap, i vilket paradiset, »E:s lustgård», var beläget. Denna är urspr. Jahves lustgård (Jes. 51:3 m. fl.), enl. 1 Mos 2:8 belägen »österut», enl. andra uppgifter på gudaberget i n., världens högsta berg (Hes. 28:13—14 o. a.). Där bodde de första människorna före syndafallet, och tillståndet i E. skildras på åtskilliga ställen i G. T. som en dröm av lycka och härlighet. E. beskrives som en underbar lund med de härligaste frukter, med bl. a. »livets träd» och »kunskapens träd» (1 Mos. 2). Föreställningarna om E. visa åtskilliga mytologiska drag; på främmande ursprung tyda iranska och babyloniska paralleller. Hos de senare profeterna blir E. även en eskatologisk storhet. Sion (se d. o.) identifieras då ofta med E. (Jes. 51:3) och skall liksom E. vara världens högsta berg (Jes. 2:2 m. fl.), gudaberget. G. Bsm. Edén, Nils, historiker, politiker (f. 25/8 1871), fil. kand, i Uppsala 1892, fil. d:r 1899, docenl s. å., lektor vid Uppsala högre allmänna lärov. 1902, e. o. prof. 1903, ord. prof, i historia vid Uppsala univ. 1909. E. räknades tidigt som en av Alins och Hjärnes mest lovande lärjungar. Han debuterade 1894 med »Den sv.-norska unionsför-fattningens tillkomst» samt »Kielerfreden och unionen», vilka ge ett klart uttryck åt den s. k. Alinska skolans uppfattning av de unionsrättsliga förhållandena (se O. Alin). E. offentliggjorde därefter i följd 3 mycket betydande arbeten, vilka tillsammans utgöra hans egentliga vetenskapliga insats: gradualavh. »Om centralregeringens organisation under den — 1159 — — 1160 —