EDÉN äldre Vasatiden» (1899), »Den sv. riksstyrelsens reorganisation 1594—1602» (1901) samt »Den sv. centralregeringens utveckling till kollegial organisation i början af sjuttonde årh.» (1902). Han har även utg. flera mindre skrifter och uppsatser samt uppl. av Gustav Vasas brev (1901, 1917) och Peder Svarts »Konung Gustaf I:s krönika» (1912). — Som politiker kan E. sägas ha framträtt redan 1901, då han pläderade för utvidgad värnplikt och försvarsväsendets reformering emot vederlag i rösträtts- och skattereformer. Efter unions-brottet 1905 författade han »Det sv. programmet i unionskrisen». Denna broschyr översattes till de stora världsspråken och får betraktas som ett skickligt och verkningsfullt inlägg från officiellt sv. håll. Vid valen på hösten 1908 ställde sig E. på den liberala sidan och insattes som representant för Uppsala stad i A. k. (led. 1909—23). Han föregicks av ryktet att vara en utmärkt talare och klar intelligens och gjorde sig från början starkt gällande både i debatten och i utskottsarbetet (led. av Konstitutionsutskottet 1911—17, ordf, från 1913, led. av Särskilda försvarsutskottet 1914 B, av Hemliga utskottet 1914 B, 1916, 1917, av Ut-rikesnämnden 1921—23, ordf, i Kommunalskatteutskottet 1920). Redan 1910 fick han under den liberale partichefen Staaffs sjukdom ersätta denne vid större parlamentariska uppgörelser, och då Staaff 1911 blivit statsminister, utsågs E. till ordf, i Liberala samlingspartiets andrakammargrupp. Han blev emellertid ej vid Staaffs bortgång dennes efterträdare som partichef utan endast medl. av det styrande 5-mannarådet. I varje fall framträdde han utåt alltmer som den självskrivne ledaren; med kraft men samtidigt försiktighet förde han det liberala partiets talan emot ministären Hammarskjölds politik. I valrörelsen 1917 deltog E. med stor energi. På gr. av vänsterpartiernas tydliga framgång vid valen avgick Swartz’ ministär, och sedan försök förgäves gjorts att åstadkomma en moderatliberal regering, gick uppdraget till E. 19/i0 tillträdde hans regering, vari J. Hellner var utrikes- och Hj. Branting till en början finansminister. Stor tvekan rådde säkerligen både hos monarken och ministärbildaren om utgången av experimentet med en liberal-socialdemokratisk samlingsregering, men det visade sig, att den mycket väl kunde samarbeta med kronans bärare. Den utjämning, som så med god vilja å ömse håll åvägabragtes blott få år efter den konstitutionella konflikten 1914, har för vårt lands lugna utveckling haft en stor, alltför mycket undanskymd betydelse. Inom riksdagen var regeringens ställning god; den stödde sig på en fast majoritet i A. k. och efter 1919 även i F. k., något som ingen sv. regering därefter fått åtnjuta. I förhållandet till de krigförande stormakterna betydde E:s ministär ett avgjort närmande till ententen, företaget under trycket av stark varubrist i Sverige men dock med bibehållen värdighet. Vänskapen och samarbetet med Danmark och Norge stärktes och utvecklades ytterligare. Meningarna om ministärens utrikespolitik i övrigt, särsk. gentemot Finland under dess frihetskamp och senare med anledning av Ålandsfrågan, liksom ock om E:s personliga andel häri, ha varit ganska växlande, och tiden är ännu ej inne att härom fälla några säkert grundade omdömen. Revolutionen i Ryssland och det militära och politiska sammanbrottet inom centralmakterna jämte den av livsmedelsknapphet alstrade nervositeten i landet framtvang på hösten 1918 en genomgripande författningsrevision. På vänsterpartiernas program stod redan statsskickets demokratisering. Nu framlade regeringen i nov. 1918 en proposition rörande de delar av reformen, som grundlagsenligt kunde företagas på den samlade urtima riksdagen, varjämte E. i ett bifogat yttrande och därefter i debatten angav principen för reformens fullbordande. I ett särskilt utskott sammanjämkades på sedvanligt sätt och i bästa ordning trots förhållandenas tryck partiernas meningar, och 17/i2 s. å. antog riksdagen det så tillkomna förslaget, varigenom statsskicket fick sin slutgiltigt demokratiska utformning. — Efter världskrigets slut blev ministärens uppgift att leda återgången till begynnande normala förhållanden; kristidsorganisationen avvecklades; en revision av försvarsväsendet inleddes; Sveriges anslutning till Nat. förb. åvägabragtes (1920). Under riksdagen 1920 avgick emellertid regeringen på gr. av meningsskiljaktighet mellan liberaler och socialdemokrater i kommunalskattefrågan. Inom det liberala partiet, vars erkände ledare E. nu var, rådde sedan länge söndring beträffande nykterhetsfrågan. E. och hans riktning motsatte sig totalförbudets uppförande på partiets program. Även andra starka motsättningar gjorde sig gällande, och E. ägde ej, trots sin klokhet och fasthet, de för en partiledare oundgängliga gåvorna att kunna samla, ena och entusiasmera. För att utröna folkstämningen ; förbudsfrågan medverkade E. livligt vsärsk. som ordf, i Folkomröstnings-kommittén 1920—23) att införa den konsultativa (rådgivande) folkomröstningen i vår författning. Då denna togs i anspråk 27/s 1922, uttalade sig folket emot rusdrycksförbud. I maj 1923 sprängdes emellertid trots detta den liberala riksorganisationen, »Frisinnade lands- — 1161 — — 1162 —