EDHOLM Edgren. 1) Johan Gusjaf E., läkare och medicinsk forskare (1849—1929), med d:r 1881, t. f. laborator i fysiologi iUppsala 1877 och vid Karolinska inst. 1879—80, docent i medicin där 1884, e. o. prof, i medicin 1888—1908, prof. 1909—14. Som medl. i kommittén för jubileumsfondens användande 1894 och sedermera i överstyrelsen för Oskar II :s jubileumsfond, med verkade E. vid tillkomsten och organisationen av våra första folksanatorier mot lungtuberkulos (jubileumssanatorierna). E. har bl. a. utg. »Kardiografiska och sfygmografiska studier» (1888), »Kliniska studier öfver arterioskle-ros» (1897) samt jämte S. Jolin, »Läkemedlens användning och dosering» (6 uppl. 1920). af K. 2) Anne Charlotte E., f. Leffler, den föregåendes sysslings hustru, författarinna, se Leffler. Edgång, avläggande (»gående») av en rättsligt bindande och formulerad ed (se d. o.); stundom även själva eden. Edgärdsmän, mededsmän; de personer, som, enl. sättet för bevisnings förebringande i äldre germansk rätt, till ett allt efter målets art växlande antal (6, 12 el. mångfald därav) med ed bekräftade riktigheten av partens, oftast svarandens, edfästa påstående. Ed med e. var det regelmässiga, lagliga bevismedlet och kallades ofta helt enkelt »lag». E. »stodo i eden» jämte svaranden och svuro »att han svor rent och icke ment». Ofta voro e. partens fränder, men det krävdes, att de skulle vara »lagfasta», d. v. s. aga vissa personliga och ekonomiska förutsättningar (besutten egendom, medlemskap i gille el. adligt stånd). E. grundade sin ed å egen övertygelse men undanträngdes småningom av nämnden och den materiella bevisföringen (vittnen, skriftliga bevis etc.), framförd av katolska kyrkan. I Tyskland bortföllo e., där kallade Eideshelfer (lat. conjurato'res), vid medeltidens slut, i Norden under 1600-talet. Formellt avskaffades e. i Danmark 1683, i Sverige 1695 — Litt.: I. Afzelius, »Om parts ed» (1879); R. Ruth, »Zeugen und Eideshelfer in den deutschen Rechtsquellen des Mittelalters» (1922). E. K. Edhem, vedertaget namn för socknarna Edåsa och Ljunghems gemensamma kyrka, Gudhems hd, Skaraborgs län. Edhem pascha, turkisk storvisir (1813—93), erhöll, ehuru grek till födelsen, muhammedansk uppfostran och visade tidigt en rik begåvning, varför han redan i unga år steg från det ena höga ämbetet till det andra. Innan E. kallades till storvisir efter Midhat 1877, vilken post han innehade blott 11 mån., hade han i en kritisk tid under Abd-ul-Medjid varit utrikesminister 1856—57. Efter Berlinkongressen innehade E. den viktiga posten som sändebud i Wien 1879—83; 1883—85 var han inrikesminister. G. Rqt. Edhem pascha, turkisk militär (1851—1909), deltog i kriget mot Serbien 1876 och ss. överste och brigadchef med utmärkelse i 1877—78 års krig, varunder han sårades vid Plevna. Utnämnd till fältmarskalk 1897, blev E. överbefälhavare över de turkiska stridskrafterna i kriget mot Grekland s. å. och besegrade grekerna vid Farsalos och Domokos. Efter fredsslutet var han 1897—98 generalguvernör på Kreta och hade 1903 överbefälet under oroligheterna i Albanien. E. Bz. Edholm. 1) Eric a f E., läkare (1777— 1856), med. d:r i Uppsala 1810, från 1812 livmedikus hos kronprins Karl Johan, vilken han åtföljde under fälttågen i Tyskland, Frankrike och Norge 1813 och 1814; från 1818 konungens förste livmedikus; 1822 v. ordf., 1841 ordf, i Sundhetskollegium, 1842 förste arkiater hos Karl XIV Johan, därefter hos Oskar I. E. adlades 1821 enl. R. F. § 37. Han utgav en berättelse över Karl XIV Johans sista sjukdom. E. L. Bn. 2) Erik Wilhelm af E., den föregåendes son, militär, hovman, teaterledare (1817—97), blev 1836 officer och 1865 överste i armén, 1857 adjutant hos Oskar I och 1859 hos Karl XV, 1866 hovmarskalk, var 1866— 81 l:e direktör för de kungl. teatrarna. E:s chefskap präglades av rättvisa, kraft och självständighet, men också av en maktfullkomlighet, som kunde bereda den konstnärliga ledningen svårigheter. Hans intresse för den ekonomiskt lönande, moderna franska komedien resulterade i mönstergilla framföranden av denna repertoar, men också i ett försummande av det högre SKådespelet, som sträckt sina verkningar ända in i våra dagar. Sångscenen utvecklade under E:s ledning i allm. stor livaktighet. G. K-g. — 1169 — - 1170 —