EDVARD ingick giftermål med den lågättade Elisabet Woodville och gynnade hennes släkt, reste sig högadeln med den gamle »konungamakaren» Warwick (se denne) i spetsen. Warwick måste dock fly till Frankrike, där han av Ludvig XI försonades med sin forna fiende, Margareta, varpå båda med franskt understöd landstego i England 1470. E. måste fly för övermakten till Holland, och Henrik VI besteg åter tronen. I slutet av s. å. återvände dock E. och besegrade sina motståndare vid Barnet och Tew-kesbury 1471. S. å. blev Henrik VI bragt om livet, antagl. på E:s tillskyndan. 1475 företog E. ett tåg till Frankrike för att återupprätta det engelska väldet där, men hans avtåg köptes av Ludvig XI för en större summa. E. regerade sedermera enväldigt, då han på gr. av sina franska subsidier ej behövde sammankalla parlamentet. Trots all sin despotism och grymhet var han populär bland folket. — Litt.: C. L. Scofield, »The life and reign of Edward IV» (2 bd, 1923).. H.Bg. 5) E. V, den föregåendes son (1470—83). Kort efter sin tronbestigning (1483) blev E. överfallen av farbrodern, Richard av Gloucester (se denne), och tillfångatagen. Richard gjordes till protektor och inspärrade E. och hans broder Richard i Tower. Parlamentet erkände nu Richard av Gloucester ss. den laglige tronarvingen; då det utbröt ett uppror till förmån för de fängslade bröderna, blevo dessa 1483 mördade på anstiftan av Richard. H. Bg. 6) E. VI (1537—53), son till Henrik VIII och Jane Seymour, konung 1547. Under E:s minderårighet fördes regeringen av hertigen av Somerset (se denne) ss. protektor, men denne störtades 1549 och efterträddes av hertigen av Northumberland (se denne). Den sjuklige E. ät fullst. leda sig av denne, som förmådde honom att till sin efterträdare utse Henrik VHI:s systerdotterdotter, Jane Grey, 1553 g. m. North-umberlands son. E. var starkt religiöst intresserad, nästan fanatiker; under hans tid genomfördes i England den stora kyrkoreformationen. H. Bg. 7) E. VII (9/u 1841—e/5 1910), äldste son till drottning Victoria och prins Albert. Redan före dopet, i vilket han erhöll namnet Albert Edward, erhöll E. titel prins av Wales och earl av Chester. Den omsorg, som offrades på tronföljarens uppfostran, var ytterligt noggrann och grundläde hos E. en stark pliktkänsla men var samtidigt trots vidsträckta resor alltför trång och fordrande och framkallade en reaktion i en viss nöjeslystnad, då prinsen nått myndig ålder. Ehuru E:s rika anlag — han var bl. a. mycket språkbegåvad —• lågo i öppen dag, saknade han faderns håg för bokliga studier. Vaken och utåtriktad »intresserade han sig mera för världen, sådan den är, än sådan den borde vara», som man karakteriserat E. i motsats till fadern. Humor och en naturlig älskvärdhet, som ingåvo trygghet hos omgivningen, gjorde det lätt för honom att vinna människor; ett lagom mått av formalism i förening med omdöme och takt gjorde det vid mogen ålder också lätt för honom att i varje tum uppbära den kungl. värdigheten. — Faderns död (dec. 1861) ändrade helt E:s ställning, i det att drottning Victoria, som nu drog sig alltmera tillbaka, småningom överlämnade alla representationsskyldigheter till sonen. 1863 fick han säte i överhuset som hertig av Cornwall; s. å. förmäldes han enl. den avlidne faderns önskan med prinsessan Edvard VI. Målning av Hans Holbein. National portrait gallery, London. Alexandra (se denna), dotter till dåv. danske tronföljaren, sedermera konung Kristian IX. E. avsade sig nu tronrättigheterna till Saxen-Koburg-Gotha. Marlborough house i London — 1193 — — 1194 —