EDVARD blev tronföljarens huvudresidens; E. vistades också gärna på slottet Sandringham. Det inflytande E. utövade under de nära 40 år, han som prins av Wales representerade sin moder, var inom societetslivet vida större, än det föräldrarna haft, och han uppnådde en Edvard VII. utomordentlig popularitet. Kritik undgick han dock ingalunda, och hans privatliv klandrades i sht på puritanskt håll. Ehuru han merendels valde sitt umgänge med urskillning, blev hans namn 1870 inblandat i en skilsmässoprocess, 1891 i den s. k. baccaratsaken, ett mål, i vilket en av prinsens vänner åtalades för falskt spel. — Under tiden före tronbestig-ningen helt upptagen av representationsskyldigheter, ofta förbundna med långa resor, fick E. tillfälle att utveckla den sida av sin begåvning, som var hans mest originella: den diplomatiska. Om denna vittnade bl. a. den kloka avvägningen i hans improviserade, korta, välformade tal. Av största politiska betydelse blev E:s resa till Indien 1875—76, vilken han företog ej som representant för drottning Vic toria utan som imperiets arvtagare. Han erhöll i Indien ett enastående mottagande; besöket knöt detta land fastare till England och medförde bl. a., att drottning Victoria utropades till kejsarinna av Indien 1877. Trots detta höll modern, med alltför kritisk blick för sonens fel, honom i det längsta undan från deltagande i utrikespolitiken. Att E:s inflytande på Englands yttre politik sedermera blev mycket betydande, är otvivelaktigt, men vidden av hans verksamhet är svår att bestämma liksom tidpunkten för E:s begynnande ingripande. I motsats till systersonen Vilhelm II mycket förtegen, sökte E. närmast dölja sitt intresse för statssaker; han besatt i hög grad förmågan att verka utan att synas, och han anförtrodde sällan sina meningar åt skriften. Engelska biografer, särsk. S. Lee, äro böjda att förringa E:s betydelse, medan de tyska ofta förstora den, t. o.m. göra E. moraliskt medansvarig i det efter hans död utbrutna världskriget. Att E:s inflytande kan spåras redan i slutet av 1880-talet är tydligt men först under de sista 5 åren före moderns död fick han friare händer. Då han 22/i 1901 vid moderns död äntligen besteg Englands tron under namn av E. VII — förut hade Albert varit hans huvudnamn —, var han en viktig faktor i världspolitiken. I varje situation arbetade han målmedvetet på att bryta ut sitt rike ur dess isolering o.ch förskaffa det bundsförvanter. Hans upprepade besök i Paris, särsk. besöket våren 1903, bundo Frankrike allt fastare vid England; resultatrikt var också hans sammanträffande med tsar Nikolaj II i Reval 1908, och då E. 1910, på gr. av författnings-konflikten hemkallad från Biarritz, avled i bronkitis, var hans imperium medl. i en väldig stormaktskoalition, medan Tyskland, som 20 år tidigare haft en så stark position, blivit alltmera isolerat. — För inrikespolitik saknade E. allt verkligt intresse. E:s »Speeches and addresses 1863—88» utgåvos 1889 av J. Macau-lay. I sitt äktenskap hade E. 6 barn: Albert Victor, hertig av Clarence (d. i lungsot 1892), Georg, hertig av York, sedermera Georg V (en tredje son dog strax efter födelsen), Louise, genom gifte hertiginna av Fife, Victoria, oförmäld, och Maud, g. m. prins Carl av Danmark, sedermera Håkon VII av Norge. — Litt.: S. Lee, »King Edward VII» (2 bd, 1925-—27); H. von Eckardstein, »Persönliche Erinnerungen an König Eduard» (1927). P.Dhl Edvard (Duar te), konung av Portugal (.1391—1438), son till Johan I, besteg tronen 1433, sökte gentemot adeln hävda kronans rättigheter och började verkställa en samling av landets lagar. Ett anfall mot Tanger 1437 — 1195 — — 1196 —