EHRHARD inför Nat. förb:s råd 1920—21. E. har på senare år framträtt som en ansedd kännare av fransk litteratur och arbetar för förökad sv.-fransk förståelse och samverkan på det kulturella livets områden, bl. a. som ordf, i Cartesius-stiftelsens franska kommitté från 1931. Han har utg. »Om verkan av utländsk straffdom i straffrättsligt hänseende» (1895), »Ur fransk diktning» (1921), »Fransk medeltid och renässans» (1922), »Jean de la Fontaine» (1924), »Från det 17:e och 18:e årh:s Frankrike» (1926). E.Ths. 9) Carl August E., son till E. 7), greve, militär (f. 3/8 1892), underlöjtnant vid Svea livgarde 1913, inträdde 1918 i finska armén, där han ss. chef för Skärgårdens frikår deltog i striderna i Äbolands skärgård och 13/i besatte Äbo; major s. å. E. återinträdde ss. löjtnant vid Svea livgarde på hösten s. å. och blev kapten vid generalstaben 1926. E. Bz. Ehrhard [é'rhart], Albert, tysk katolsk teolog (f. 1862), sedan 1920 prof, i kyrkohistoria i Bonn, framstående forskare särsk. inom patristik och dogmhistoria. E. har utan att bryta med sin kyrka företrätt en reformvänlig och vidsynt katolicism (»Der Katholi-zismus und das 20. Jahrhundert», 1901, 12 Aufl. 1902, »Liberaler Katholizismus», 1902), samt försökt att förena den moderna världsuppfattningen med kyrkans dogma. S. N. Ehrhardt [è'rhart], Franz Joseph, tysk politiker (1853—1908), journalist, medl. av riksdagen sedan 1908. E. spelade en betydande roll inom socialdemokratiska partiet genom sin självständighet och kritiska läggning. Han var en skicklig agitator. T. E-r. Ehrhardt [é'rhart], H e r m a n n, tysk politiker (f. 1881), kaptenlöjtnant 1909, förde i världskrigets början befälet över en halvflottilj torpedbåtar, deltog i sjöslaget i Skagerack och ledde som amiralstabsofficer 1917 företaget mot ösel. 1919 grundade han »Ehr-hardtbrigaden», vilken tog till sin uppgift att inom rikets ram bekämpa kommunismen. E. var inblandad i Kappkuppen (se d. o.) i april 1920, varför han efter dennas misslyckande tvangs att fly. I München organiserade nu E. »Organisation Consul» (Orco), vars syfte sammanföll med E.-brigadens. Under de nationa-listis.ka organisationernas, det »svarta riksvär-net», glansperiod (1920—23) spelade E. en stor roll som konspiratör bakom kulisserna. Morden på Erzberger 1921 och Rathenau 1922 stodo ej hans organisation främmande. E. häktades i nov. 1922 men frigavs åter i juli 1923. Orco kvarlever, om ock ej under så aktiva former som tidigare. — Litt: F. Freksa, »Kapi-tän E:s Abenteuer und Schicksale» (1924). Arrh. Ehrle [èTla], Franz, tysk kyrkohistoriker och biblioteksman (f. 1845), upptogs 1861 i jesuitorden och erhöll en lärd utbildning. Ss. jesuit utvisad från Tyskland 1873, blev E. lärare vid Ditton hall, England, medarbetade i »Stimmen aus Maria-Laach», slog sig 1878 ned i Bryssel och utgav ett arbete om skolastiken samt »Bei-träge zur Geschichte und Reform der Ar- menpflege» (1881). Sedan påve Leo XIII öppnat Vatikanens arkiv för forskningen 1880, sändes E. av sin orden till Rom, utgav 1883 avh. om franska skolastiken och om teologskolan i Salamanca, grundade 1885 jämte H. Denifle »Archiv für Litteratur- und Kirchen-geschichte des Mittelalters», varav E. till 1900 utgav 7 bd. Efter ingående forskningar även i Avignon och spanska arkiv utkom 1890 »Historia bibliothecæ romanorum pontificum». S. å. blev E. led. i direktionen för Vatikanens bibi., var 1895—1914 dess chef och utövade som sådan en synnerligen förtjänstfull verksamhet, nyordnade samlingarna och utgav åtskilliga förträffliga faksimilereproduktioner av viktiga handskrifter. Under världskriget lämnade E. Rom 1915 och övertog utgivandet av »Stimmen der Zeit» (1916—18). Återkallad till Rom 1919, blev han 1920 prof, i skolastikens historia vid katolska univ. där och utnämndes 1922 till kardinal. E. tillägnades 1924 av vetenskaps-idkare från hela jorden ett hyllningsverk, »Mis-cellanea Francesco E.» (5 bd, med album). En av samtidens främste humanister, har E. sedan utg. »Der Sentenzenkommentar Peters von Candia» (1925), »Specimina codicum latinorum Vaticanorum» (1927, jämte P. Liebaert). E. K. Ehrlich [è'rli^], Heinrich, österrikisk pianist och musikskribent (1822—99), från 1862 lärare i pianospel i Berlin, bl. a. vid Sterns konservatorium, samt musikkritiker (»Berliner Tageblatt» o. a.), bekant för en rad pianotekniska, estetiska och belletristiska arbeten (»Aus allen Tonarten», 1888, »Mödernes Musikleben», 2 Aufl. 1895, »Musik-Ästhetik von Kant bis auf die Gegenwart», 1882, etc.). E. A. Ehrlich [è'rli^], Paul, tysk läkare av judisk börd (1854—1915). E. avslutade sina medicinska studier i Breslau 1877 och kallades redan 1878 efter någon tids studier i patologi under Cohn-heim till överläkare vid första medicinska kliniken i Berlin. Vid sidan av sitt kliniska ar- — 95 — — 96 —