EKELUND 1 sina figurkompositioner, som stundom få något sötaktigt i kolorit och modellering, sammanslingrar han gärna gestalterna till en barockt böljande enhet. Jkr. Ekehorn, Johan Gustaf, kirurg (f. 22/3 1857), med. d:r i Uppsala 1891, prosektor i anatomi vid Karolinska inst. 1888—89, amanuens och underkirurg vid Serafimer-lasarettet 1889—92, docent i kirurgi vid Uppsala univ. 1892, lasarettsläkare i Her-nösand s. å., i Sundsvall 1898, prof, i kirurgi i Uppsala 1909 —16, vid Karolinska inst. 1916—22. Bland E:s skrifter över olika ämnen inom kirurgien märkas så dana om njurtuberkulos och andra urinvägarnas sjukdomar. P. M. S. Ekelund, Jacob, historiker (1790—1840), fil. d:r i Lund 1811, teol. kand, i Uppsala 1818, 1821—35 kollega vid Klara skola. E. utgav ett stort antal mycket använda läroböcker i historia: »Försök till lärobok i gamla historien för lär-doms-scholor» (1826, 12 uppl. 1873; spa. övers. 1860), »Fäderneslandets historia i sammandrag för be-gynnare» (1832, 11 uppl. 1868), »Lärobok för första begynnare i fäderneslandets historia» (1835, 12 uppl. 1868) o. s. v. E. skrev även en historisk roman från sin hembygd, »Bergflickan på Oroust» (1831), och översatte romaner av Scott och Irving samt »Qakuntala» (1821, med en inledn. om indisk mytologi). C. V.J. Ekelund, Adam Wilhelm, fysiker (1796— 1885), fil. mag. i Lund 1820. Han ägnade sig först åt matematiken och blev docent 1821, adjunkt 1824 och var t. f. prof. 1824—30. Då en professur i fysik inrättades 1833, förordnades E. att upprätthålla denna och blev 1839 dess förste ord. innehavare. Efter 1861 åtnjöt han på gr. av blindhet ständig tjänstledighet och erhöll avsked 1874. Bland hans arbeten märkas »Lärobok i fysiken» (2 bd, 1838—78). A. B. L. Ekelund, John Albert Daniel, ingenjör (f. ®/io 1865), löjtnant i Väg- och vattenbyggnadskåren 1893 och överstelöjtnant 1921. E. var byggnadschef i Gävle 1893—1906 samt blev distriktschef i ö. väg- och vattenbyggnads-distriktet 1906. E. har uppgjort förslag till och kontrollerat anläggningar av ett flertal hamnar, kraftverk, järnvägar m. m. samt var led. av Ham-marbysjökommissionen i Stockholm. E. R. S. Ekelund, Otto Vilhelm, förf. (f. 14/io 1880), student i Lund 1898. E., som sedan 1902 mestadels vistats utomlands, innehar från 1926 Frödingsstipen-diet (se d. o.). — Efter sin debut i den lundensiska studentkalendern »I skilda färger» (1900) utgav E. diktsamlingarna »Vårbris» (1900), »Syner» (1901), »Melodier i skymning» (1902), »Elegier» (1903), »InCandidum» (1905), »Hafvets stjärna» (1906), »Dithyramber i aftonglans» (s. å.) och med titeln »Grekisk bukett» (s. å.) en samling övers, ur den grekiska antologien. Denna produktion innebär en sällsynt snabb och rik utveckling. Sin utgångspunkt tog E. i den skånska landskaps-diktningen, framför allt Ola Hanssons. De impressionistiska naturbilderna fingo snart vika för en stämnings- och tankepoesi, vari naturen är med blott som symbol för det själsliga. E. blev därmed den rena, centrala lyrikens företrädare i tidens sv. diktning. Formellt visade sig denna utveckling i upptagandet av den fria versen, som E. under studium av antik poesi och antikpåverkade tyska lyriker ss. Hölderlin och Plåten bildade till egenartad konst. Denna diktnings allmänna karaktär undergick också en förändring: från att urspr. ha uttryckt vek natur- och ensamhetskänsla blev den mer intellektuell och fylldes av en strävan att övervinna livets kvalfulla oreda i en harmoni av hög och spänstig art. Denna heroiska livsfilosofi, som utbildats under påverkan av antiken och Nietzsche, fick sin slutgiltiga formulering på prosa i »Antikt ideal» (1909), vari E., utgående från Pindaros, i subjektivt präglade studier följde en klassisk linje genom västerländsk bildning. Han har fortsatt att odla essayn och aforismen — i senare tid uteslutande den sistnämnda — och blott undantagsvis återgått till versformen. »Böcker och vandringar» (1910) och »Båge och lyra» (1912) sluta sig nära till »Antikt ideal». Den andliga högspänningen i dessa böcker minskas i det följande. I »Tyska utsikter» (1913), »Nordiskt och klassiskt» (1914) och särsk. i »Veri similia» — 141 — — 142 —