EKLUND samman lärosatser, vilka förefalla användbara och tilltalande, utan att bekymra sig om, huru de inbördes stämma överens. Detta är e. i sämre mening, och en sådan uppträder ofta under filosofiska nedgångstider. Allteftersom e. endast hopar dött lärdomsstoff från olika håll el. verkligen söker efter sådant, som kan personligen tillägnas och göras fruktbart för livet, får den lägre el. högre värde. — E k 1 e'k t i-k e r, tänkare, som omfattar e. Som företrädare för en väsentligen eklektisk filosofi kunna från skilda tider nämnas Filon från Larissa, Antiochos från Askalon, Cicero, vissa tyska populärfilosofer från 1700-talet och V. Cousin (se dessa). — Jfr S y n k r e t i s m. A. N. Ekli'ps (grek. e'kleipsis), astr., förmörkelse (se d. o.). Ekli'ptika, den skenbara solbanan på himlen. E. gör med ekvatorn en vinkel av 23° 27', som kallas e:s oblikvitet och som är underkastad periodiska förändringar. Ss. alla storcirklar skär e. himmelsekvatorn i 2 milt emot varandra liggande punkter, ekvinoktierna el. höst- och vårdagjämningspunkterna. Ung. 21/a är solen i vårdagjämningspunkten, dess dagbåge (se d. o.) är lika stor som dess nattbåge, dag och natt äro lika långa. Sedan stiger solen för varje dag högre över ekvatorn och uppnår efter 3 mån., omkr. 21/b, sin högsta punkt över ekvatorn, den s. k. sommarsolståndpunkten. Solens dagbåge är nu, på n. halvklotet, större än någon annan dag på året, dagen har sin största längd, och samtidigt går solen vid våra breddgrader på middagen högre över horisonten än någon annan dag. Under de följ. 3 mån. närmar sig solen ekvatorn, som den uppnår vid höstdagjämningen, ung. 23/©. Under de därpå följ. 6 mån. ligger solen s. om ekvatorn, uppnår ung. 22/i2 sitt största sydliga avstånd från ekvatorn, vintersolslåndspunkten, för att sedan 21/3 återkomma till vårdagjämningspunkten igen. E:s skärningspunkter med ekvatorn (dagjämningspunkterna) äro icke stillastående på himlen utan röra sig långsamt på e. i retrograd led, d. v. s. i motsatt led mot solens rörelse på e. Detta kallas dagjämningspunkternas precession (se d. o.). Ch. Eklog [-å'g] (grek, ekloge', eg. urval), herdedikt; idyll. Ordets moderna betydelse har uppkommit därav, att i Vergilius’ diktsamling »Bucolica», som besjunger herdelivet, varje dikt kallas en »ecloga». E. H. Eklogi't, en kristalliniskt skiffrig bergart, som på större djup metamorfoserats; består av granat- och pyroxenmineral, särsk. en lökgrön varielet av de senare, omfacit, varför e. stundom kallas o m f a c i t f e 1 s. K. A. G. Eklund, A n de r s, målare i Stockholm, nämnd 1763—1802, var en anlitad porträttmålare och kallas än konungens »hovlake-rare», än »hovlakej på änkedrottningens hovstat». Av E. påträffas flera konterfej, utförda med omsorg och trohet men utan större konstnärlighet, i Stockholm samt å gårdar i Mälarlandskapen, t. ex. 2 Celsingporträtt på Lindholmen, Södermanland; även i skånska samlingar är han representerad, t. ex. på Krappe-rup. Ä Hofsta, Södermanland, finnas några dekorativa jaktstycken tillskrivna E. Altartavlan i Skederid, Roslagen, är också av E. (1773). E.W. Eklund, Pehr Gustaf, teolog (1846—-1911), fil. d:r 1868, docent i exegetik vid Lunds univ. 1872, e. o. prof, i symbolik och moralteologi 1882, prof, i dogmatik och moralteologi 1890, 1 :e teol. prof, och domprost i Lund 1893, teol. d:r s. å. När E. efter filologiska studier började sin teologiska bana, anslöt han sig närmast till Martensen; inflytelser från Schleiermacher och Ritschl beteckna nya stadier i hans teologiska utveckling, som dock mindre innebar ett skiftande än ett ständigt fördjupande och vidgande av ståndpunkterna. En självständigt skapande natur, omformade han vad han mottagit och gav det en personlig prägel. Ledmo — 153 — — 154 —