ELASTISK VÄVNAD stämma. Vid internationell kongress i Bryssel 1906 fastställdes, att man skulle anse e.-grän-sen uppnådd, om den kvarstående förändringen uppgick till 0,ooi %• — Låter man kraften ytterligare växa, kommer man till brottgränsen (se d. o.), där sammanhållningen mellan kroppens delar upphör. För industrien är det av största vikt att känna dessa gränser för ett material. Större industriella verk ävensom tekniska inst. ha merendels en särskild avd. för materialprovning. — För tekniken är så gott som uteslutande de fasta kropparnas e. av intresse. Beroende på arten av de verkande krafterna skiljer man här mellan e. för sträckning och sammantryckning, för vridning (tor-sion), böjning och glidning. Alla ha blivit ingående teoretiskt och experimentellt behandlade. Svårigheterna kunna dock icke anses vara slutgiltigt övervunna. Yttre omständigheter, ofta svåra att kontrollera, öva stort inflytande, ss. materialets renhet, dess föregående bearbetning, temperaturen och tiden. Den sistn. faktorn visar sig i det fenomen, som kallas elastisk ef t er ver kan, först undersökt av W. Weber. Den deformering i ett el. annat avseende, som en kraft åstadkommer, inträder icke omedelbart. Ännu dagar, t. o. m. månader efter det kraften anbragts, kan en deformering till mätbara belopp iakttagas. Samma förhållande inträffar, då kroppen efter kraftens borttagande återgår till sitt ursprungliga tillstånd. Mätningarna bli därför alltid behäftade med en viss osäkerhet och olika forskares resultat svåra att jämföra. De uppställda lagarna kunna endast betraktas som approximativa. Den art av e., som först undersöktes, var e. för sträckning och sammantryck ning. För den gäller Hookes lag, uppställd 1678, som kan uttryckas i formeln l = k . där l är längdändringen, L den ursprung-a liga längden, a genomskärningsytan, p den verkande kraften; k är en numerisk konstant, olika för olika material, elasticitetskoef-f i c i e n t e n, som kan definieras som den längdändring en stav av längden 1 m. och genomskärningsytan 1 kvmm. erhåller av kraften 1 kg Ofta användes koefficientens inverterade värde - = E, som kallas elasticitets-k modyl el. Youngs modyl för sträckning. — Då en stav sträckes, minskas tvärsnittsytan (tvär-kontraktion); då den sammantryckes, växer nämnda yta. Ett undantag bildar kork, där tvärsnittsytan förblir oförändrad. Detta är förklaringen till att man kan pressa ned en propp av kork i en flaskhals, men däremot icke en propp av gummi, vilket utvidgar sin tvärsnitts-yta vid sammanpressningen. — E. för vridning (torsion) inträffar, då en stav fasthålles vid sin ena ända och vid den andra vrides omkr. längdaxeln, e. för böjning, då en stav fastspännes i den ena el. båda ändarna och belastas, i förra fallet i den fria änden, i senare fallet i mittpunkten, och slutl. e. vid glidning, då parallella skikt hos en kropp förskjutas i förhållande till varandra. För dem alla gäller Hookes lag, att deformeringen är proportionell mot den verkande kraften, åtm. inom vissa gränser. Även här innehålla formlerna ett samband med kroppens dimensioner och vissa e.-koefficienter. — Litt.: Hj. Tall-qvist, »Lärobok i teknisk mekanik» (2 bd, 1895—96); C. Bach, »Elastizität und Festig-keit» (8 Aufl. 1920) samt de under utgivning varande »Handbuch der Physik» av H. Geiger och K. Scheel samt »Handbuch der Experimen-talphysik» av W. Wien och F. Harms. A. B. L. Elasticitetslära är läran om de elastiska form- och volymförändringarna som funktioner av de verkande krafterna. Till e. brukar även räknas hållfasthetsläran, de elastiska svängningarna och i vidare bemärkelse ljudsvängningarna och vissa delar av termodynamiken. A. B. L. Elasti'k, föråldrat namn på resårtyger el. eljest mjukare elastiska tyger el. bredare band. ElastFn, en albuminoid (se d. o.), som förekommer i elastisk vävnad (se d. o.). E. utmärker sig genom sin höga kolhalt och låga svavelhalt. Det kan i motsats till keratiner lösas av digestionsämnena och sålunda tillgodogöras ss. näringsämne. Wk. Ela'stisk (se E 1 a s t i c i t e t), f jädrande, tänjbar, spänstig. Elastisk vävnad, anat. Bindvävsceller utbilda två slag av stödjetrådar, de kollagena och de elastiska (se B i n d v ä v). De senare, vilka innehålla elastin (se d. o.), äro tänjbara intill en viss gräns och sammandraga sig omedelbart, då tänjningen upphör. Vid övertänjning brista de. Sådana elastiska trådar ingå i de flesta av kroppens vävnader och betinga deras elasticitet. Bindvävens e. v. består således av ett nätverk av sådana gre-niga, grövre el. finare trådar, vilka rikligt förbinda sig med varandra (se fig). Särsk. äro de rikliga i underhudens ytliga lager. En liknande inlagring av e. v. finnes i de elastiska brosken (se B r o s k, fig. 2). Lungblåsorna (se Lunga) äro uttapetserade av e. v. i form av ett trådnät. Då dessa vid inandningen fyllas av luft, uttänjes nätet; utandningen sker därefter till icke ringa del genom sammandragning av denna e. v., således passivt. Hos vissa djur kunna — 213 — — 214 —