ELD dylikt äro att hänföra till sagornas område. Naturfolken ha själva synnerligen ofta sagor, som skildra hur de kommo i besittning av e., ofta genom rov, utfört av ett andedjur el. annan mer el. mindre övernaturlig varelse el. en stamfader. Sannolikt är, att människan lärde sig utnyttja och bevara e. redan innan hon kunde åstadkomma den själv. Blixt och vulkaniska utbrott kunna ju åstadkomma skogs-el. stäppbrand, och självantändning av olika slag kan ju också uppstå av naturliga orsaker. Primitiva folk använda alltjämt ofta e.’ för att inringa det vilda, särsk. på torra grässlätter Efter en stäppbrand kvarligga brända djurkroppar, och dessa kunna ha givit människan uppslaget till födans röstning och till att medföra bränder hem och i fortsättningen underhålla elden. Alltjämt söker man hos naturfolken så vitt möjligt bevara e. och lånar e. hellre än man gör upp ny. Detta senare förstå emellertid som nämnts alla nu levande folk, möjl. med undantag av invånarna på Andamanerna. Det är möjligt, att man urspr. genom tekniska förfaranden vid tillverkning av redskap el. dyl. lärt sig göra eld. Vid tillverkning av stenredskap uppstå gnistor, som ha kunnat leda till elddonets upptäckt, och när man borrar i trä, frigöres värme, vari vi ha att söka elddrillningens ursprung. Denna senare teknik kan ha uppkom- Dadelpalmskog vid bevattningskanal i Elche. mit genom strävandet att skaffa trämjöl för e:s bevarande (v. den Steinen). Att borra e. torde vara ett äldre förfarande än att borra hål i föremål. Hos övervägande antalet naturfolk göres e. genom friktion mellan trästycken. Vissa folk använda annan teknik: alt slå sten mot sten el. åstadkomma e. på pneumatisk väg. Metoderna kunna indelas i 5 huvudkategorier: 1) elddrillning, 2) eldgnidning och s. k. eldplöjning, 3) eldsågning, 4) eldslagning, 5) eldpumpning. Elddrillning, som brukades av våra förfäder, är utbredd över största delen av Afrika, Amerika och över Australien samt hos arktiska folk. Under det att själva borret vanl. brukar kringvridas med händerna, har man hos sistn. folk och deras grannar förbättrat metoden därhän, att för kringvridningen användes ett kring borret slaget snöre el. (hos eskimåerna) en båge, vars sträng lägges kring borret och som föres hastigt fram och tillbaka. Snöret kan också som hos algonkinerna m. fl. anbringas på annat sätt, lindat om borrkäppen och fäst vid en tvärslå, som blott behöver föras uppåt och nedåt för att åstadkomma kringvridningen (skruvborrning; se fig. bd 4, sp. 693). Apparaten vid elddrillning utgöres eljest blott av två käppar el. av en käpp och ett trästycke. Den käpp, som användes till borr, inpassas i ett hål el. en urgröpning i det undre trästycket, varefter det hastigt kringvrides med handflalorna, medan härden fasthålles med foten el. av medhjälpare. Det framvällande trämjölet börjar snart ryka och glöda, varvid tillföres något torrt, brännbart material, som då antändes. Man får e. på 10—60 sek. En modifikation av denna drillning utgör den av halvblodsher-darna, gauchos, i Argentina använda metoden, varvid en böjd käpp kringvrides med ena handen ung. på samma sätt som när vi använda borr. Eldgnidnings metoden förekommer i Sydasien och i Söderhavet. Hos malajer och polynesier föres en vinkelställd pinne hastigt fram och åter i en i härden gjord fåra (»eldplog»). Eldsågning förekommer bland australierna, vilka riva en käpp mot en trädstam, hos malajerna, som föra en bambuflisa fram och åter över en annan rörbit, och hos vissa papuas på Nya Guinea, vilka såga med en rotangsträng i en delad och hopsurrad trästång Eldslagning, som torde ha varit känd i det förhistoriska Europa, förekommer nu blott i nordligaste Nordamerika och sydligaste Sydamerika. Eldsländarna slå två pyritstycken mot varandra el. bruka pyrit och flinta, eskimåerna använda järnkis och flinta, en del indianer en dast järnkis. Slutl. är eldpumpen i bruk på Borneo och i Bortre Indien. Den består av ett undertill slutet rör, i vilket nedlryckes en Uppslagsbok. VIII. — 225 — 8 — 226 —