ELD tättslutande pumpkolv med vidfäst fnöske, vilket antändes genom luftens sammanpressande. — Att göra e. är hos naturfolken männens sak, att bevara den kvinnornas. E. medföres ofta på vandringar i fnöske, förvarad i krukor e. d. E:s huvuduppgifter äro naturligtvis att värma och att användas vid födans beredning. Särsk. för de folk, som ännu icke känna metallredskap, spelar e. också stor roll som verktyg och användes t. ex. för att fälla träd, för att urholka farkoster ur trädstammar, för att göra hål i trä, för att torka hudar, för att böja bågar, spant o. d. och naturligtvis icke minst vid krukmakeriet, som utan eld vore omöjligt. Även vid gruvdriften, som varit omfattande också hos en del stenåldersfolk, användes e. för att söndersplittra berget (se Gruvbrytning). Eldstaden utgöres vanl. av den naturliga marken, på vilken bränslet lägges. De stammar, Eldhärd med vindskydd. Goajira. som ha kokkärl, göra stundom dessa spetsiga i bottnen, så att de kunna stå mitt i e., men mestadels användas stöd, stenar, lerkäglor el. dyl. Eldsländarna, som äro vattennomader, ha e. tänd på en jordbädd i båtarna, och liknande anordningar påträffas hos pålbyggnadsfolk. I för blåst mycket utsatta trakter skyddas eldstaden av en skärm (se fig.), i regniga av ett tak, där ej särskild kokhydda förekommer. I den ännu hos flera lågt stående folk förekommande stekgropen el. jordugnen beredes födan med heta stenar, vanl. sedan e. först uppgjorts däri. Den är ett förstadium till den verkliga ugnen. G. B-r. Eldslagningen hade i Norden brukats sedan yngre stenåldern, före järnåldern med svavel-kis och flinta, sedan med svavelkis el. flinta och eldstål; den vid slaget bildade gnistan uppfångades i ett stycke fnöske el. sköre, i vilket man sedan blåste eld. Detta blev den eldgö-ringsmetod, som i kulturländerna kom att bru kas ända fram till 1800-ttalets början. För husets bruk hade man fyrlådan, skörasken, av trä el. metall med sitt fasta el. lösa eldstål och fnöske. Formen för de transportabla elddonen växlade. Så förekommo under olika perioder i nyare tid de små cylindriska fnösktunnorna i metall, horn el. trä, stålaskar med inneliggande tillbehör, ofta konstnärligt dekorerade, pungarna i tyg el. skinn med el. ulan broderad prydnad och vidsittande eldstål Stundom hade de formen av en liten revolver med flihta och stål. — Ett enkelt sätt att göra eld var användande av solglas el. brännspe gel, som redan romarna kände till. Ett annat och bekvämt sätt att skaffa eld var att låna hos grannen; en erinran om detta bruk hos våra förfäder kvarlever alltjämt i den bekanta leken »låna eld». — Mot 1700-talets slut började man experimentera med kemisk eldgöring, vilket bl. a. resulterade i Döbereiners eldflaska, som byggde på fransmannen Lavoisiers experiment under 1780-talet, samt upptäckten av vätgasen och dess lättantändlighet. I samband med dessa experiment står också uppfinningen av fosforstickan. Med de senare säkerhetständstickorna (se Tändstickor) kom det fosforprepa-rerade plånet, mot vilket stickan strykes, alltså ett slags eldgnidningsmetod, vilken också liggei till grund för vissa moderna tändapparater (se d. o.), där fnösket ersatts av en bensindränkt veke. W. Kin. 2) Krigsv., skjutning med eldvapen. Med hänsyn till de olika vapen, varmed e. avgives, skiljer man mellan kanon-, haubits-, mörsar-, granatkastar-, kulsprute-, kulsprutegevärs-, gevärs-, karbin- och pistoleld. E. från art-pjäser benämnes art.-eld., e. från vapen av gevärs-kaliber kallas ofta inf.-eld. E. benämnes direkt el. indirekt, allteftersom riktningen utföres direkt mot målet el. mot en (hjälp-) riktpunkt. Med hänsyn till projektilbanans större el. mindre krökning (nedslagsvinkelns storlek) talar man om kasteld och flackeld (nedslagsvinkeln större, resp, mindre än 25°). De olika projektilslagen vid art. föranleda vidare benämningarna granat- och granatkartescheld. Geonm användning av olika slags rör (rörinställningar) uppkomma även olika eldslag, ss. vid granater, luftbrisad-eld, studsbrisadeld och nedslagsbrisadeld (se B r i s a d), vid granatkartescher och lysgranater luftkrevadeld samt vid brand- och gasgranater i regel nedslagseld. — Ar t.-e 1 d avgives numera i regel ss. indirekt e., varvid pjäserna uppställas dolda för insyn från fiendesidan (indirekt eldställning). Kasteld användes huvudsaki. mot horisontala mål och mot mål bakom el. under skydd (nedgrävda), flackeld mot mål med stor utsträckning i djupled, mot vertikala mål, mot — 227 — — 228 —