ELDBEGÄNGELSE rörliga mål o. s. v. Granatkartescheld användes mest mot blottade levande mål, granateld mot levande mål, som tagit betäckning (skydd), samt mot döda mål (materiel, hinderlinjer, skyddsrum o. s. v.). — In f.-e 1 d avgives i regel med direkt riktning och ss. flackeld. Indirekt e. med kulsprutor förekommer dock. Jfr E1 d-g i v n i n g och E 1 d 1 e d n i n g. R. Sbg. Eldad ben M a h 1 i, kallad E. ha-Dani (da-naiten), judisk resenär (o. 880), påstod sig tillhöra Dans stam, som jämte 3 andra av Israels 10 slammar skulle kvarleva i ö. Afrika. E., som måhända var en falascha (mörkhyade judar i Abessinien), visste att berätta mångahanda om de 12 stammarnas och judiska sekters i Indien religiösa bruk. E:s berättelser upptecknades i avvikande hebreiska versioner och gåvo upphov till sägnerna om prästen Johannes i Etiopien, floden Sambation o. s. v. (utkomna i 11 hebr. uppl. 1480—1891; övers, till lat. och ty.). C. V. J. Eldavbrott, av funktionsfel orsakat avbrott i eldgivning med kulspruta el. kulsprutegevär. Uppsökande och avhjälpande av orsaken till e. övas genom eldavbrottsexercis. R. Sbg. Eldbcgängelse, likbränning, kallas sättet att medelst eld el. stark upphettning förvandla den döda människokroppen till aska. E. betecknar såväl den högtidliga akten som själva förbränningen. Den senare äger i våra dagar rum i en ugn, benämnd incinerator och konstruerad efter samma princip som en s. k. regenerativ ugn (se Regenerator). Vid förbränningsprocessen bortgå kroppens organiska beståndsdelar i form av vattenånga, koldioxid och kväve, under det alt de oorganiska kvar-stanna i form av kalciumfosfat och -karbonat (om temp. uppgår till vitglödgning, kalciumoxid) m. fl. salter, vilket allt utgör »askan». Återstodens mängd varierar något, beroende på förbränningstemp. Den uppgår vanl. till c:a 3 kg., varav 2,5 härröra från bensystemet, 0,5 från musklerna och 0,5 från övriga organ. Incine-ralorn består av själva bränslehärden, förbrän-ningskammaren och det denna å ömse sidor omgivande regenerativa lcanalsystemet. Bränslet utgöres vanl. av koks, men även av lysgas el. olja. Användning av elektricitet har hittills visat sig olämplig. Sedan elden från bränslehärden fått uppvärma förbränningskammaren till en temp. av o. 900° C., varvid väggarna bli rödglödgade, kastas ventilationen om, så alt förvärmd frisk luft underifrån inströmmar i förbränningskammaren. Den döda kroppen förbrännes alltså i den glödheta kammaren och kommer ej i beröring med flammorna från bränslehärden. E. tar 1% tim. i anspråk; därefter hopsamlas askan i en bleckkapsel, urna (se Gravurnor) el. dyl. — För övergången från jordbegravning till e. ha åberopats en mångfald skäl, sanitära, ekonomiska, estetiska, etiska och religiösa. Förvandlingsprocessen vid jordbegravningen sker, menar man, under för känslan stötande former och tar långa tider i anspråk samt lämnar ingen säkerhet för verklig gravfrid, då ju omgrävning av gravar, ändringar av stadsplaner o. d. förekomma. E. däremot motsvarar vår tids renlighetskrav i allm. och lämnar efter en kort stund ett stoft, som i en urna praktiskt och utan stora kostnader kan transporteras och för vars gravsättande ett obetydligt utrymme kräves. Ehuru likens förruttnelse å väl ordnade begravningsplatser i allm. ej torde medföra sanitära olägenheter, kunna sådana dock uppkomma, t. ex. genom vattenådror. Pestens och smittkoppornas bakterier kunna fortleva i jorden. Den hygieniska faran av ceremonier utomhus i ur och skur ävensom, i trakter med sträng vinter, av likens osunda samlande i likkällare kan undanrödjas. — I större städer vålla begravningsplatserna enorma kostnader och stora olägenheter för besök samt försvåra vården om anhörigas minne. Genom e. kan familjegravsystemet och gravsältning i kyrkor och å gamla kyrkogårdar i städernas inre återupptagas och nuv. pietetslösa splittring i gravförhållandena hävas. En successiv förenkling av gravsederna och en fördjupning i själva högtidligheten kan genomföras. Eldbegängelseidéns historia. En påvlig livläkare, M. Naldi, utgav 1656 i Rom en bok, vari han förordade e. av sanitära skäl till hindrande av smitta. Fredrik den store påbjöd 1741, att hans kropp skulle brännas »på romerskt sätt», om han fölle i striden. Under upplysningstiden uppkom i Frankrike tanken på e. i samband med parlamentets förbud 1765 mot begravning i kyrkorna, och under franska revolutionen utlyste Institut de France 1795 pristävlan för det bästa arbetet om e. Centralförvaltningen i Seine-dep. beslöt år VII att uppföra ett ståtligt e.-tempel, men sedan Napoleon kommit till makten, vann påvestolen honom för förbud mot e. Enstaka anhängare av e. uppträdde emellertid tid efter annan, bl. a. Goethe, A. v. Plåten och Jakob Grimm, som 1850 utgav »Über das Verbrennen der Leichen». I Sverige framfördes idén under 1830—50-talen, särsk. av d:r L. A. Soldin i »Aftonbladet» 1857. A. Blanche bl. a. slöt sig till honom. Internationella läkarkongresser (1869 ff.) uttalade sig för reformens nödvändighet. En indisk rajahs praktfulla e. i Florens 1871 väckte ny diskussion över hela den västerländska kulturvärlden, och Lombardiska akad. utlyste 1872 pristävlan om den bästa förbränningsmetoden. 1874 bil — 229 — — 230 —