ELDSTADSBRYGGA börjat experimentera med spjäll. I England och Frankrike äro öppna spisar ännu mycket vanliga. Hos oss uppföras de numera huvudsaki. i dekorativt syfte. Redan under medeltiden framkom den e.-typ, som kallas sättugn el. biläggarugn, vilken enl. litterära uppgifter tidigast skall ha varit av taktegel men sedermera uppfördes av skålformiga kakel, lerpottor (därav pottugn), som emellertid hade nackdelen att vara ganska sköra. De kakeltyper, som kommo med renässansen, voro starkare. Kaklets ihåliga sida fylldes nu med lera och vändes inåt, medan yttersidan pryddes med bildscener el. figurer av bibliskt el. profant innehåll i dekorativ om-ramning, allt i relief, grön- el. svartglaserade, stundom i färger. Denna e.-typ har sedan växlat i form och dekoration alltefter den rådande tidssmaken. Det förekom stundom, att dylika e. uppfördes utmed en redan befintlig öppen spis i samma rum (t. ex. på Skokloster), då de voro bättre värmebehållare än dessa. När dessa sättugnar under 1600-talets senare del fingo egen eldhärd, var kakelugnen i modern mening färdig. Dennas gestaltning hade den redan förut antagit. Under 1500-talet uppstod sannolikt i Tyskland en annan typ av sättugn, näml, järnkakelugnen, s. k. emedan nedre delen bestod av järnhällar, på vilka sedan byggts en uppsats av kakel i flera våningar. Typen förekom enl. slottsinventarier även i Norden och existerade ännu på 1830-talet på enstaka håll i sv. allmogehem. I Tyskland (sannolikt) renodlades denna typ, varav förmodligen redan vid 1600-talets början som resultat framkom den rena järnugnen med bibehållen karaktär av biläggarugn. I Norden har den huvudsaki. vunnit spridning i Danmark och Norge med en mångfald variationer samt i s. och v. Sverige. Den tillhörde till att börja med herremansbostaden men ryckte sedermera in även i allmogehemmet. Hällarna äro nästan undantagslöst dekorerade med bilder och bildscener av bibliskt el. profant innehåll samt ha inskription och ej sällan årtals-beteckning. I Sverige äro bl. a. Huseby och örmo bruk kända för sin järnugnstillverkning. Av biläggarugnen blev vindugn, när den försågs med dörr och egen härd. Avläggare av denna järnugn är den under 1800-talets förra del konstruerade etagèreugnen samt våra moderna järnkaminer. I sv. allmogestugor avlöstes äriln allmänt av den öppna spisen med rökhuv och skorsten, merendels förbunden med en ugn, som har gemensam rökgång med spisen men oftast egen eldpall, en avläggare till rökugnen. Spisen befinner sig alltid på hörnet, för att elden sam tidigt skall kunna upplysa stugan. I yngre stu gor saknas stundom skiljemuren mellan hörnspisen och ugnens eldpall, så att spisen samtidigt blir ugnens eldpall. I skogfattiga trakter, där veden följaktligen varit dyr, har spisen bortfallit, och eldpallen framför ugnen blir då den enda e. i stugan för värme och matlagning. I sådana fall förekommer stundom en liten s. k. ljusspis, ett rudiment av hörnspisen, varifrån en flämtande torrvedssticka el. en tranlampa upplyser rummet. W. Kin. Eldstadsbrygga, se Eldbrygga. Eldstod (eg. »eldpelare»). I Mosesagorna skildras, hur Jahve under ökenvandringen gick före folket om dagen i en molnstod, om natten i en e. (2 Mos. 13:21 ff.). Analoga äro föreställningarna, att Jahve uppenbarar sig i moln och eld: 2 Mos. 19:16, 18 m. fl. Man har ansett e. sammanhänga med Jahves egenskap av ovä-dersgud; andra se i e. en reminiscens av vulkanutbrott på Sinai (se d. o.). G. Bsm. Eldstrid kallas till skillnad från handgemäng (se d. o.) den del av striden, vilken utföres med handeldvapen och pjäser. E. är vid inf. och kav. den viktigaste och vid art. den enda stridsformen; dess förlopp är i allm. avgörande för stridens utgång. E. O. B. Eldställning, krigsv., plats, varifrån eld (se Eld 2)) avgives. E., som kan vara avsedd för en man, för truppavdelning av olika styrka, för art.-pjäs (tropp, batteri) o. s. v., kallas förstärkt, om befästningsanordningar (förstärk -ningsarbeten) utförts, öppen, om den är oskyddad mot fiendens insyn och eld. B. Sbg. Eldsågning, se Eld. Eldsättning el. bränning, se Bergsprängning. Eldvapen, gemensam benämning för skjutvapen, vid vilka drivkraften erhålles genom kruts förbränning till gas. E:s huvuddel är eldröret (se d. o.), uppburet av en lavett (vid handeldvapen stock el. kolv). Denna tjänar eldröret till underlag vid eldgivning och transport och är vid art.-pjäser i regel försedd med en anordning för upptagande av rekylen (se d. o.). Ang. olika slag av e. se Ar t i 11 e r i p j ä s, Granatkastare, Kulspruta och H a n d e 1 d-vapen. R.Sbg. Eldverkan, det avsiktliga resultatet av eldgivning (se d. o.). E. är i regel stridens avgörande faktor. Utan en genom e. vunnen eldöverlägsenhet kan varken anfall el. försvar framgångsrikt genomföras. — E. omfattar dels fysisk verkan (träffar, sår, gasskador), dels även psykisk (moralisk). En trupp, som på gr. av e. förlorat 30 % av sin styrka, anses i regel icke anfallsduglig och kan i allm. icke utföra en verksam försvarsstrid. — De faktorer, som — 259 — — 260 —