ELEATISKA SKOLAN tekniskt sett bestämma e., äro främst det enskilda skottets verkan (se P r o j e k t i 1 v e r-k a n), vapnens precision (se Spridning), eldregleringen (se E 1 d 1 e d n i n g), målets beskaffenhet och eldhastigheten (se d. o.). Därjämte komma styrkeförhållandena, den skjutande och den beskjutna truppens utbildning samt den senares psykiska motståndskraft att spela en viktig roll beträffande e. R. Sbg. Eldyta, den yta, genom vilken värmet från förbränningsgaserna i en eldstad överföres till det medium, som skall värmas. I en ångpanna är sålunda e. den plåt- el. rörarea, som bestry-kes på ena sidan av förbränningsgaserna, på andra av cirkulerande vatten el. blandning av ånga och vatten. E:s storlek är, jämte dess form samt värmestrålningens intensitet och gasernas temp., bestämmande för den avdunstade ångmängden. I äldre ångpannor uppnåddes en avdunstning av 10—15 kg. ånga pr kvm. eldyta, i moderna c:a 30—40 kg. v. S. ETea (lat. Ve'lia)t under forntiden stad i s. Italien (Lukanien), s. ö. om Pæstum vid Tyr-rhenska havet, grundad o. 540 f. Kr. av de jo-niska fokerna; utgångspunkt för den eleatiska skolan (se d. o.). Ruiner av E. vid Castella-mare della Bruca. [B.] Elea'sar (hebr., »Gud hjälper»), bibliskt personnamn. 1) Arons 3:e son, vilken övertog dennes prästerliga rangställning (4 Mos. 20:25; 5 Mos. 10:16); 2) Abinadabs son, som enl. en täml. sen tradition övertagit vården av förbundsarken, då denna funnit en fristad i Kir-jat-Jearim (1 Sam. 7:1); 3) broder till Judas Mackabeus, stupade i en strid mot Antiochos V Eupator 162 f. Kr. (1 Mack. 6:46). G.E.H. Elea'sar ben Asarja, judisk lärare (o. 90—130 e. Kr.), tillhörde andra generationen tannaiter (se d. o.), utsågs redan vid 18 års ålder till föreståndare för högskolan i Jabne och var ss. ordf, i Synhedrion efter Gamaliel II judarnas religiösa överhuvud. Många etiska satser av E. anföras i Mischna (se d. o.). C. V.J. EleaTiska skolan el. ET e a s k o 1 a n, namn på en filosofisk riktning, som från o. 540 f. Kr. företräddes av en grupp tänkare i den av grekiska flyktingar grundade staden Elea (se d. o.). — Skolans filosofiske förelöpare var diktarfilosofen Xenofanes från Kolofon; som dess egentliga målsmän framstå P a r m e-nides, Zenon och M e 1 i s s o s. Gemensam för dem alla är läran, att det Varande är ett, evigt och oföränderligt. Denna enhetstanke förfäktades av Xenofanes företrädesvis gentemot det brokiga mångguderiet inom folkreligionerna. I sin kamp mot såväl den fysiska som den etiska antropomorfismen hävdade han därvid en strängt monoteistisk panteism, enl. vilken gud fattades ss. en och ett med världen. I abstrakt metafysisk riktning tillspetsades denna hans enhetstanke senare av Parmenides (se denne), vilken förnekade ej blott, att det Varande vore uppkommet och att det kunde gå under, utan också bestred all mångfald, förändring och rörelse. Väsendet i världen måste tänkas som ett stelt, homogent, vilande, odelbart, tidlöst Vara. Det omtalas också under liknelsen av ett »välsvarvat» klot, tänktes än vidare begränsat och förklaras vara tillika ett med tänkandet. Därmed drevs Parmenides att i den omedelbart givna verkligheten se allenast ett sken. Av denna grund kallade Platon senare hans anhängare för »allhejdarna»; Aristoteles däremot benämnde dem »afysikerna» (afy'sikoij, därför att de förnekade fysis, naturen. — För denna läromästarens utmanande och öppet beledda enhetsdogm inträdde med skärpa Zenon, »den eleatiske Palamedes», med sina ryktbara vederläggningsbevis el. aporier (se d. o.), vari han sökte uppvisa, till vilka skärande motsägelser det vanliga okritiska antagandet av mångfaldens, rörelsens och rummets verklighet leder (se Zenon). Udden av denna skarpa eleatiska polemik mot mångfalden anses av vissa nyare forskare vara riktad mot elealernas medtävlare i Syditalien, de dåtida pytagoréerna, och deras lära om talenheterna ss. världens yttersta byggnadsstenar. Huruvida det å andra sidan är möjligt att utan motsägelse tänka Parmenides’ absoluta enhet, undersöker Zenon däremot ej. Detta sker senare hos Platon, i dialogen »Parmenides», och då visar det sig, att även detta begrepp spränger sig självt och att enheten ej kan fasthållas utan sin tvillingtanke, mångfalden. — Då Parmenides i sin lärodikt därjämte hade förnekat både existensen och tänkbarheten av det Icke-varande i betydelsen av det tomma men samtidigt hävdat, att det Varande el. fulla vore ändligt, så framhåller Melissos (se denne) mot denna mästarens läropunkt, att om det tomma icke finnes, så kan det ej heller begränsa det Varande, vadan detta senare måste tänkas ss. oändligt. — Utom i dess starka betonande av enheten och i det skarpt lagda snittet mellan fenomen och verklighet ligger e. s:s filosofiska betydelse framför allt i den energi, varmed den hävdar tankens egna fordringar gentemot tillvaron, och i dess vädjande till förnuftet ss. kunskapens enda källa. Därigenom kom den att utöva inflytande bl. a. på Platon (se denne), liksom å andra sidan dess säregna vederläggningsteknik, ställd i kun-skapsnihilismens tjänst, går igen hos sofisten Gorgias (se denne). — Litt.: Ch. Dunan, »Les arguments de Zénon d’Élée contre le mouve-ment» (1884); Th. Gomperz, »Griechische Den- — 261 — — 262 —