ELEKTRICITET ning, uppträda elektriska laddningar. Vidare bör nämnas, att såväl jorden som atmosfären äro bärare av en elektrisk egenladdning, sannolikt framkallad av jonisering på gr. av radioaktiv strålning. All droppbildning är åtföljd av e.-alstring. Detta förklarar vattenfall s-e., som uppkommer vid bränningar och vattenfall, samt nederbörd s-e. vid olika slag av nederbörd (se vidare resp, uppslagsord). Som av den gjorda sammanfattningen framgår, kan e. framställas under ytterst varierande omständigheter. Den erhållna e:s mängd och potential kan vara olika i de olika fallen, och därav kunna följa olika yttre verkningar, men man har dock ständigt att göra med samma fenomen. Läran om e. indelas i två huvuddelar, e 1 e k t r o s t a t i k, läran om e. i vila, om den elektriska laddningen, och elektrodynamik, läran om e. i rörelse, om den elektriska strömmen. Elektricitetslärans utveckling. De isolerade iakttagelser över e:s verkningar, som antiken gjort, förblevo ända fram till 1500-talets slut obeaktade och outvecklade. Först genom Gilbert, drottning Elisabets av England livläkare, kan man säga, att en vetenskaplig forskning började. Han visade, att en mängd ämnen, de »elektriska», ss. diamant, svavel, harts, ha. samma förmåga som bärnsten, under det att andra, de »oelektriska», framför allt metallerna, sakna den. Han var den förste, som skarpt skilde den nya kraften från den magnetiska och gav den namnet vis electrica efter bärnstens grekiska namn elektron. Ordet e. infördes av hans landsman Charleton. Gilberts resultat väckte stor uppmärksamhet, och på olika håll började man studera den nya naturkraften. Betydande framsteg gjordes av O. v. Guericke, som 1663 konstruerade den första e.-maskinen, iakttog attraktion och repulsion mellan laddningar, upptäckte den elektriska influensen och fann, att e. kunde ledas genom en linnetråd från en kropp till en annan. Hans resultat verkade befruktande. Boyle fann 1670, att kraften mellan elektriska laddningar verkade även i lufttomt rum. Wall var den förste, som studerade den elektriska gnistan (1700), och torde ha varit den förste, som i blixten anat en elektrisk urladdning av gigantiska mått. Hawksbee upptäckte 1709 e:s förmåga att alstra ljus, då han gned en roterande lufttom glaskula. De olika kropparnas förmåga att leda e. undersöktes 1729 systematiskt av Gray och Wheeler, senare av Aepinus, och från dem härstammar indelningen i goda och dåliga ledare. Särsk. uppmärksamhet väckte det, att människokroppen var en god ledare för e. Ett viktigt framsteg var Dufays upptäckt 1733, att det finns två två slag av e.; han kallade dem glas-e. och harts-e. Laddningar av samma slag repellerade varandra, av olika slag attraherade varandra. Genom Grays och Dufays arbeten infördes studiet av e. vid universiteten, och behovet av en bättre e.-källa än den sedan Gilberts dagar använda glasstaven gjorde sig gällande. Gue-rickes primitiva e.-maskin förbättrades alltmera. Den urspr. svavelkulan utbyttes småningom mot en glasskiva, ett rivtyg av amal-gamerat skinn infördes, och när slutl. den elektriska kondensatorn i form av leidenflaskan uppfanns (v. Kleist 1745, Cunæus och Mus-schenbroek 1746), fick man möjlighet att tillverka maskiner, som kunde alstra stora e.-mängder. En för lång tid framåt oöverträffad konstruktion gjordes av Ramsden 1766. De åsikter om e:s natur, som gingo jämsides med denna tidigare utveckling av e.-läran, voro oklara och skäligen naiva. Man tänkte sig e. ss. ett klibbigt ämne, vilket vid gnidningen utströmmade från kroppens porer (Boyle), ss. osynliga elastiska band, vilka omgåvo den laddade kroppen (Descartes, Newton), el. ss. en egenskap hos det vid gmdningen alstrade värmet. En klar, bärkraftig och på experimentella rön grundad teori framställdes av Franklin 1747. E. uppfattades ss. ett ämne, ett viktlöst fluidum, üppbyggt av smådelar, som inbördes repellerade varandra men som attraherades av materiens smådelar. Där detta ämne av någon anledning anhopades, uppträdde positiv e. (glas-e.); där det förtunnades, uppträdde n e-gativ e. (harts-e.). E. kan således förekomma i två olika tillstånd men är ett enda ämne (den u n i t a r i s k a teorien). Teorien mottogs gynnsamt, framför allt därför, att den kunde förklara förhållandena vid leidenflas-kans uppladdning, men den visade sig snart otillräcklig. Större åskådlighet och även större räckvidd hade den teori, som i anslutning till Dufay framställdes av Symmer 1759 (den dualistiska teorien). Den antog två olika fluida, den positiva e. och den negativa. E. av samma slag repellerade, av olika slag attraherade varandra. Symmers teori undanträngde småningom Franklins. Dess begrepp voro enklare, dess förklaringar mera åskådliga; vissa fenomen, för vilka Franklins teori icke räckte till, kunde enkelt tydas. Ett sådant var den elektriska influensen (se Elektriska fält), undersökt av Canton, Wilcke och Aepinus. Båda teorierna äro numera föråldrade, men ännu gå de igen i den elektriska terminologien. De hittills nämnda undersökningarna voro rent kvalitativa. Visserligen sökte man ganska tidigt med enkla elektroskop (Nollet, Cavallo, Hen- — 273 — — 274 —