ELEKTRICITETSVERK (Stoney 1891). På skilda sätt har deras existens experimentellt fastställts; de ha befunnits bestå av negativa elektricitetspartiklar, fria från materia (se vidare Elektron). Däremot har man aldrig kunnat framställa positiv e. skild från materia. Den minsta positiva laddning, som existerar, är den laddade väteatomen, den s. k. protonen. Av protoner och elektroner äro alla grundämnens atomer uppbyggda (se Atom). Enl. den moderna fysiken är man böjd att anse all massa vara av elektromagnetisk natur (se Elektron). E. är det fundamentala begreppet. Ur de elektriska egenskaperna kunna de materiella härledas och förklaras. Materia och e. äro till sitt väsen likartade, elektriskt neutral materia består av lika stora laddningar positiv och negativ e. — Litt.: utom de vid gymnasierna brukliga läroböckerna kunna anföras: M. Siegbahn, »Elektricitet, materia, energi» (1922); E. Grimsehl, »Lehr-buch der Physik», 2 (1924). A. B. L. Elektricitetslagstiftning, se Elektriska anläggningar. Elektricitetsmaskin, maskinell anordning för framställning av stora elektricitetsmängder på bekostnad av mekaniskt arbete. Hithörande maskiner kunna indelas i två huvudtyper, en äldre, g n i d n i n g s - e., och en nyare, i n f 1 u-ens-e. Som den första gnidnings-e. kan man anse den av Guericke konstruerade (1663), bestående av en svavelkula, som vreds runt och därunder gneds med handen. Under 1700-talet ersattes svavelkulan med en glasskiva, som fick gnida mot ett rivtyg av amalgamerat skinn; den bildade elektriciteten uppsamlades på en konduktor genom sugkammar. Denna typ saknar nu all betydelse. Den andra typen infördes med de maskiner, som på 1860-talet konstruerades ung. samtidigt av Holtz och Töpler. En förbättring är den Wimshurtska maskinen, den mest utbredda av alla. Den har två ebonitskivor, som rotera i motsatt led omkr. en gemensam axel. Båda skivorna äro runt om försedda med radiellt anbragta stan-niolstrimmor. Verkningssättet är ganska invecklat och ännu icke fullt klarlagt. Det grundar sig på influens (se Elektriska fält), den fria elektricitetens bortledande till jorden och den kvarvarande elektricitetens uppsugande genom sugkammar till två leidenflaskor, som stå i förbindelse med urladdningskulor. Effekten har stegrats betydligt genom Wommelsdorf, som byggt maskiner med ett stort antal plattor. — Se även Elektriska maskiner. A.B.L. Elektricitetsmängd, se Elektrostatik. Elektricitetsmätare, instrument för uppmätning av elektrisk energi el. elektricitetsmängd, se Elektriska mätinstrument. Elektricitetstariff, elektricitetstaxa, tariff, efter vilken elektrisk energi debiteras av elektriskt distributionsföretag. Vid smådistribu-tion förekomma ackordstariff, enl. vilken abonnenten betalar ett visst pris pr lampa och år, Pauschaltariff, varvid betalning utgår efter år och en viss abonnerad effekt, el. kilowattimmetariff, då den levererade energien åsättes ett visst pris pr kwt. För att åstadkomma en bättre anpassning efter den elektriska energiens framställningskostnad har man på senare tid alltmera börjat tillämpa en kombinerad taxa, sammansatt av en fast årl. avgift och ett visst pris pr abonnerad kw. (effekt) och år och ett visst pris pr förbrukad kwt (energi). Effektavgiften beräknas ibland efter golvytans storlek el. antalet rum hos abonnenten (s. k. rums tariff). Vid ö v e r-förbrukningstariff betalas ett lägre pris för de kwt, som uttagas vid en effekt, som ligger under en viss abonnemangsgräns, och ett högre pris för övrig energi. Energipriset kan även variera under dygnets olika timmar och är då i regel lägst på natten (d u b-beltariff, trippeltariff). Vid stordistribution till industriellt bruk, där energien i regel levereras i form av högspänd växelström, till-lämpas nästan alltid kombinerad tariff med fast årl. avgift, effektavgift och energiavgift, den senare ofta som dubbeltariff. Även den reaktiva effekten, som erfordras för magnetisering av transformatorer och induktionsmotorer, brukar ofta uppmätas och debiteras på enahanda sätt som den nyttiga effekten. Energiprisen varieras även efter belastningens art sålunda, att energi för belysning är dyrast, för motordrift billigare och för värmeändamål billigast. R. L-n. Elektricitetsverk, vanlig benämning för kraftverk, transformator- el. omformarestation med tillhörande ledningsnät för distribution av elektrisk energi inom en stad el. liknande tätt-byggt samhälle. E. ägas i regel av resp, kommuner och skötas ss. affärsdrivande verk. Man skiljer på ångdrivna och vattendrivna e. De förstnämnda ha i regel kraftstationen belägen inom själva staden, medan de senare erhålla energien från ett ofta många mil avlägset vattenkraftverk, varifrån energien (vanl. trefasig växelström) medelst luftledningar överföres till en inom el. invid staden belägen mottagningsstation, där den nedtransformeras till lämplig distributionsspänning, ev. omformas till likström. De vattendrivna e. ha i regel reservångkraft, bestående av en till ledningsnätet ansluten ångkraftstation, avsedd att tjänstgöra som reserv för vattenkraftverket vid vattenbrist el. vid inträffade störningar på ledningarna mellan vattenkraftverket och mottagningssta — 277 — — 278 —