ELEKTRISKA UGNAR el. spiraler el. på annat sätt utomkring el. inuti ugnsrummet. Dylika ugnar användas för de mest skiftande ändamål, från små laboratorie-ugnar till stora glödugnar för stål. Industriella ugnar av detta slag arbeta dock sällan med temperaturer avsevärt över 1,000°. Vid mot-ståndsupphettning till högre temp. får det material, som skall upphettas, självt tjäna som motstånd för strömmen. Detta är fallet vid Schematisk framställning av olika ugnstyper. 1. Renner-feltugn. 2. Héroultugn. 3. Girodugn. 4. Moissans ugn. 5. Kjellins induktionsugn. 6. Högfrekvensugn. framställning av carborundum och grafit, vid smällelektrolys och även vid flertalet av de i det följ, beskrivna ugnstyperna. Av ljusbågsugnar finnas två principiellt skilda slag, näml, rena strålningsugnar och ugnar med kombinerad ljusbågs- och mot-ståndsupphettning. I strålningsugnar omsättes den elektriska energien till värme i en ljusbåge mellan 2 el. 3 elektroder, och värmet överföres till ugnsväggarna och det material, som skall upphettas, enbart genom strålning. Den enklaste utföringsformen av dylika ugnar är Moissans ugn för laboratorieändamål, där ugnsrummet bildas av 2 urholkade kalkblock och ljusbågen alstras mellan 2 däri inskjutande elektroder. En strålningsugn för metallurgiska ändamål konstruerades först av italienaren Stassano. Denna ugnstyp har vidare utvecklats av svensken I. R e n n e r-f e 11. Rennerfeltugnen är försedd med 2 nära horisontella och 1 vertikal elektrod. Strömmen anslutes på så sätt, att ljusbågen genom den vertikala elektrodens inverkan böjes ned mot härden. På senare år ha även konstruerats strålningsugnar med i det närmaste vertikala elektroder. Vid ugnar med kombinerad ljusbågs- och motståndsupphettning ingår det gods, som skall upphettas, i strömkretsen. Denna bildar icke en sluten strömbana, utan är avbruten på ett el. flera ställen, där sålunda ljusbågar uppstå. I ugnar, där godset är i styckeform, ss. karbidugnar och elektriska masugnar, bildas en mängd små ljusbågar såväl invid de i godset nedskjutande elektroderna som mellan de olika godsstyckena. I ugnar för raffinering av smält metall bildas däremot ljusbågar endast mellan metallbadet och de tätt över detsamma nedhängande elektroderna. Av sistnämnda ugnar finnas en mängd olika utföringsformer, vilka dock alla endast i fråga om tekniska detaljer skilja sig från urtypen, den av fransmannen P. Héroult konstruerade Héroultugnen. Denna ugn har formen av en stående cylinder och är försedd med 3 vertikala, genom ugnsvalvet nedhängande elektroder. Ugnen drives med trefas växelström. Bland de direkta efterföljarna till denna typ må nämnas Moore- el. Lectromeltugnen, Ludlumugnen samt Webb-, Volta-, Snyder-, vom Baur-, Stobie- och Greeneugnarna. G i-r o d u g n e n skiljer sig från Héroultugnen därigenom, att den är försedd med en elektrod i ugnsbottnen. Strömmen passerar sålunda här blott genom en ljusbåge till metallbadet och går ned genom detta ut genom bottenelektroden. Vid nyare utföringsformer, bland vilka må nämnas Elektrometalls, Greaves-Et-chells, Nathusius- och Fiatugnarna, har man dock anordnat flera över badet nedhängande elektroder och låter bottenelektroden endast upptaga smärre utjämningsströmmar. Skillnaden mot Héroultugnen blir därigenom mycket ringa. Elektroderna i ljusbågsugnar äro av kol el. grafit och vanl. av cylindrisk form. Förutom de i särsk. fabriker tillverkade, pressade och brända elektroderna, ha även de av norrmannen Söderberg uppfunna, s. k. kontinuerliga elektroderna fått en alltmer utbredd användning. Dessa i en tunn plåtmantel inneslutna elektroder tillverkas direkt på ugnen genom tillskarvning av plåtmanteln och instampning av elektrodmassa, allteftersom elektroden förbrukas. — Till ljusbågsugnarna hör även B i r k e 1 a n d-E y d e s ugn för syntetisk framställning av kväveoxider ur luft, vid — 331 — — 332 —