ELEKTROHOMEOPATI het (aktionsström). Punkten med mera intens sådan verksamhet blir negativ i förhållande till den andra. Om därför de båda punkterna förbindas genom en yttre ledning, uppstår en elektrisk ström, som inne i cellen går från den skadade el. mer aktiva punkten till den andra, men som i ledningen utanför cellen går i motsatt riktning. Om en rörelsenerv, t. ex. ischiasnerven på en groda, friprepa-reras från muskulatur ända ned till vadmuskeln och där avskäres samt om en elektrod anlägges mot tvärsnittet och en annan elektrod mot nervens oskadade längsyta, uppslår alltså en demarkationsström, som inne i nerven går från tvärsnittet till längsytan. Om därefter nerven retas, t. ex. genom att mekaniskt skadas vid utträdet ur ryggmärgen, uppkommer en snabbt övergående förminskning av demarka-tionsströmmens spänning. Den kallades av sin upptäckare, E. Du Bois-Reymond, »negativ fluktuation» och innebär, att en elektrisk ström går fram inne i nerven i motsatt riktning mot demarkationsströmmen. Strömmen representerar nervens aktionsström och har alltså samma riktning som den naturliga nervimpulsen. I st. f. mekanisk skada använder man elektrisk retning, både emedan försöket då kan upprepas på samma preparat och emedan den retande elektriska strömmen kan graderas. — Den stora mängd undersökningar av nervers aktionsström, som nu föreligger, har visserligen icke infriat de förhoppningar på att utröna nervledningens natur, som man en gång ställde till dem, men de ha uppenbarat många av denna lednings egenskaper. De ha dessutom kunnat ge svar på frågan, vilka de »adekvata retmedel» äro, som till sin funktion obekanta nervösa ändorgan kunna upptaga och de tillhörande nerverna fortleda. Medelst aktions-strömmar har man vidare kunnat utröna nervförbindelser mellan olika organ samt funktionen hos enskilda nervtrådar i en nervstam. — Bland nervösa ändorgan har särsk. ögat tilldragit sig intresse från elektrofysiologisk synpunkt, sedan svensken Frithiof Holmgren 1866 visat, att om ett fripreparerat överlevande grodöga belyses, en potentialdifferens uppstår mellan dess främre och bakre pol, i det att näthinnan blir negativ i förhållande till hornhinnan (r e t i n a-s tröm, fotoelektrisk ström). Även synnervens svar på ljusretning av näthinnan har undersökts (opticus-ström) under inverkan av olika faktorer, liksom också potentialdifferenser mellan olika punkter i storhjärnbarkens syncentrum vid ljusretning av ögat (h j ä r n- el. cerebralströmmar). — En muskel framkallar vid sin sammandragning elektriska strömmar. Om strömmens avledning sker från en oskadad muskelyta, träffar sammandragningsvågen och därför också den elektromotoriska vågen först det ena avledningsstället och därefter det andra. Härigenom får muskelns aktionsström karaktären av växelström, s. k. d i f a s i s k fluktuation. — Hjärtmuskelns a1' . i o n s-ström överensstämmer i stora urag med andra musklers. Eftersom hjärtats aktionsström-mar äro ganska starka, ge de sig tillkänna som potentialdifferenser på kroppens yta, t. ex. mellan de båda händerna. Om dessa förmedelst vätskeeleklroder förbindas med en stränggaJvo-nometer, utför strängen rörelser för varje hjärtslag. Dessa rörelser kunna fotografiskt registreras, och man erhåller en kurva, som kallas Elektrokardiogram. A framkallas av förmakets, taggarna J—F av kammarens sammandragning. elektrokardiogram (EKG). Registreringen kallas elektrokardiografi. Hjärtats elektriska företeelser ha fått betydelse som hjälpmedel vid studiet av dess funktioner. Genom den elektrokardiografiska metoden, huvudsaki. utbildad av W. Einthoven, har icke blott vår kunskap om hjärtats normala verksamhet avsevärt ökats, utan därigenom har också vunnits djupare insikt om åtskilliga hjärtsjukdomar (se Elektrodiagnostik). A. W-d. Elektrohomeopati' sammanhänger ganska intimt med homeopatien (se d. o.). E. grundades av italienaren greve C. Mattei (1809—96), som fr. o. m. 1848 framträder med densamma. Han såg en »skabbig» hund äta av några örter och därefter bli frisk och fann häruti bekräftelsen för ett av Hahnemann (homeopatiens grund-läggare) gjort uttalande, näml, att den allmänna sjukdomsorsaken är »psora», den s. k. »urskabben». Mattei uppsökte nu ett antal olika örter och framställde ur dem sina läkemedel i stark utspädning och menade, att blott 36 olika slag av medicin äro nödiga, ja, att endast 12 av dessa äro strängt behövliga för botandet av alla slags sjukdomar. Mattei tillförde de homeopatiska lärorna påståendet, — 369 — — 370 —