ELISABET missnöjda gardesregementenas hjälp fängslades »barntsaren» Ivan VI, modern-regentinnan Anna Leopoldovna och deras anhängare, varpå E. utropades till kejsarinna. Hennes personliga insats vid tillfället inskränkte sig till att, omgiven av vänner, visa sig för trupperna. Efter tron-bestigningen glömde E. sin tacksamhetsskuld till svenskarna, fortsatte kriget och framtvang freden i Åbo 1743. Hennes utrikespolitik, som 1741—57 leddes av A. Bestuzjev-Rjumin (se denne), bestämdes huvudsaki. av motsatsförhållandet till Preussen, vars snabba makttillväxt oroade ryssarna och vars härskare, Fredrik II, genom besk kritik av det ryska hovlivet ådragit sig E:s personliga ovilja. Under österrikiska tronföljdskriget understödde hon Preussens fiender med diplomati och hjälptrupper, och under sjuårskriget (1756—63) anslöt hon sig öppet till dem. E. gjorde slut på främlingsväldet i Ryssland, avskaffade dödsstraffet (1744), upphävde inrikestullarna (1753 och 1758), stiftade univ. i Moskva (1755) och konstakad. i Petersburg (1758), men i stort sett var hennes inre styrelse föga lycklig. Missförhållandena inom rättskipning och förvaltning fingo fortbestå, råhet och okunnighet härskade inom alla samhällslager, och hovet självt var en härd för lättsinne och demoralisation. E:s enskilda liv var klandervärt. Hon hade talrika älskare och hemföll mer och mer åt dryckenskap. I juli 1742 lär E. ha ingått morganatiskt äktenskap med greve A. G. Razu-movskij (se denne), men att hon med honom haft tre el. fl. barn är obestyrkt (jfr T a r a k a-n o va).*— Litt.: R. N. Bain, »The daughter of Peter the great» (1899); K. Waliszewski, »La dernière des Romanov» (1902); W. Kliut-schewski, »Geschichte Russlands», 4 (1926). S. Bsn. Spanien. 1) E., drottning (1545—68), dotter till Henrik II av Frankrike, 1559 förmäld med Filip II av Spanien. Kärleksförhållandet mellan henne och hennes styvson Don Carlos är uppdiktat. [R.] 2) E. (Isabella), drottning (1602—44), dotter till Henrik IV av Frankrike, förmäldes 1615 med prins Filip av Spanien (senare Filip IV). Vacker, begåvad och viljestark, utövade E. tidvis ett betydande och välgörande inflytande över sin indolente gemål. P. S. 3) E. F a r n e s e, drottning (1692—1766), dotter till hertig Odoardo II av Parma, 1714 g. m. Filip V i dennes 2:a gifte. Äktenskapet hade arrangerats av den parmesanske diplomaten kardinal Alberoni (se denne), som blev förste minister hos drottningen och under en femårig maktperiod i närmaste samförstånd med henne samt med undanskjutande av den obetydlige konung Filip inledde en för Spanien betydelsefull reformperiod. I utrikespolitiskt avseende blev Spanien ett vertyg för släkten Farneses intressen med front mot kejsaren och ansträngningarna inriktade på att skaffa italienska furstendömen åt E:s söner. Även sedan hon nödgats låta Alberoni falla (1719), fullföljdes liknande strävanden, och 1738 förvärvade E. åt sonen Karl Neapel och Sicilien, 1748 Parma åt sonen Filip. När vid gemålens död (1746) E:s styvson Ferdinand blev konung, var det slut med hennes inflytande. — Litt.: E. Armstrong, »E. Farnese» (1892); É. Bourgeois, »Le secret des Farnèse, Philippe V et la poli-tique d’Alberoni» (1909). C. T h ü r i n g e n. E., lantgrevinna, helgon (1207—31), dotter till konung Andreas II i Ungern, 1221 g. m. lantgreven Ludvig av Thü-ringen, som residerade på Wartburg. Efter dennes död 1227 under ett korståg lämnade E. Wartburg och ägnade sig, påverkad av fran-ciskanorden, i vars tertiarorden hon ingått, åt fromhetsövningar och ett liv i asketisk kärleks- Den heliga Elisabet av Thüringen och tiggarna. Detalj av Elisabetskrinet i S:t Elisabet, Marburg. tjänst, varunder hon bl. a. grundade ett sjukhus och ett kloster. Den mest bekante av hennes andliga rådgivare var hennes hänsynslöst stränge biktfader Konrad av Marburg. E. blev — 447 — 448 —