EMIGRATION kunna våga anslå Europas förlust genom utvandring till gott och väl 60 mill. inv., räknat från förra årh:s början t. o. m. 1930. I denna folkförlust är då icke emigranternas avkomma inräknad. Då invandringen till Europa under samma tid knappast torde ha mycket överskridit 10 mill., kan nettoförlusten genom migrationen för Europas del hittills beräknas till omkr. ett 50-tal mill. Den första stora europeiska utvandringsböl-jan inföll under 1840-talet och i början av 1850-talet, förorsakad dels av de bekanta guld-fyndigheterna i Kalifornien men kanske främst av den dåtida politiska oron och svåra nödår. Mot slutet av 1850-talet och början av 1860-talet gick e. ned igen, antagl. sammanhängande med dåliga tider i Amerika samt med amerikanska inbördeskriget. Så följde ett uppsving under 1863—74, åtm. under senare delen sammanhängande med goda tider i Amerika. Med 1880-talet inträdde en ny epok i utvandrings-historien. Den höga utvandringsvåg, som nu vidtog, blev av betydligt större varaktighet än de föregående. 1879—93 utvandrade mera än 10 mill. människor från Europa. Strax efter 1893 års kris i U. S. A. gick utvandringen visserligen något ned och en period av relativi stark återinvandring vidtog. Under 1900-talets första år fram till världskriget var e. åter uppe i höga tal, högre än någonsin, för att sedan under världskriget gå starkt tillbaka och flerstädes nästan avstanna. Efter världskriget har hela e.-rörelsen kommit i ett nytt läge, främst genom U. S. A:s invandringsrestriktioner, de s. k. kvotalagarna (se Immigration), enl. vilka endast ett relativt fåtal invandrare pr år mottagas från varje land. I den europeiska utvandringens historia intar Irland en särställning. 1845—51 minskades Irlands folkmängd från 8,3 till 6,e mill. el. med nära 20 %. Sedan har folkmängden ytterligare sjunkit och var 1881 5,2 mill. och 1911 4,4 mill. 1926 var folkmängden 4,3 mill. 1846—55, som inleddes med fullkomligt felslagna potatisskördar och den fruktansvärdaste nöd, utvandrade från Irland c:a 1,8 mill. inv. el. nära Vt av befolkningen. — Väl torde Irland vara det enda land i Europa, som på gr. av utvandringen undergått en fortlöpande folkminskning, och mellan Irland och andra länder är i utvand-ringshänseende förvisso ett svalg befäst. Men näst efter Irland komma i modern tid och i förhållande till folkmängden de skandinaviska länderna som god tvåa. Av den naturliga folkökningen (överskottet av födelser över dödsfall) har i Sverige och Norge sedan 1800-talets början c:a % motsvarats av e. Ätm. från 1840 har i Norge e. i förhållande till folkmängden varit större än det europeiska genomsnittet, och i Sverige ha vi samma förhållande sedan 1860. Någon pålitlig e.- och immigrationsstatistik finns icke för Sverige för äldre tider. Officiella siffror ha vi för e. blott från 1850-talet och för immigrationen från 1880-talet. Det är helt säkert också först under 1800-talets sista hälft, som e. når mera betydande siffror. Starkast har e. från Sverige varit på 1880-talet, då nära 40,000 svenskar om året lämnade riket för att bosätta sig i främmande länder. Samtidigt belöpte sig invandringen icke till mera än o. 5,000 personer årl. Under 1890-talet fram till 1910 utvandrade i årligt medeltal 25,000 personer och invandrade c:a 8,000. Sammanlagt förlorade Sverige 1861—1910 betydligt över 1 mill. människor genom direkt utvandring. Det ojämförligt mesta av den sv. utvandringen har gått till U. S. A. Av de invandrade kommer däremot c:a hälften från europeiska länder. Bland de utvandrade finnas i regel flera män än kvinnor, och frekvensen är ojämförligt störst i åldrarna 15—25 år. På senare år har emellertid en förskjutning ägt rum emot högre åldrar. Bland de invandrade äro könen nästan i jämvikt, och åldern är genomsnittligen högre. Såväl de utvandrade som de invandrade äro företrädesvis ogifta personer. Under världskriget nedgick utvandringen av kända skäl så mycket, att den under flera år mera än uppvägdes av invandringen. 1923 var den dock åter uppe i samma nivå som före kriget men har sedan minskats till c:a 12,000 om året under femårsperioden 1926—30. Under innevarande år (1931) synes utvandringen så gott som helt ha upphört. Orsaken till nedgången under de senare åren är givetvis i främsta rummet de amerikanska invandringsrestriktionerna samt på allra senaste tid tvivelsutan också de dåliga tiderna, vilka i motsats till vad eljest ofta varit fallet denna gång träffat Amerika samtidigt och i lika mån som Europa, över huvud kan det sägas, att utvandringsrörelsen i Sverige under nyare tid mera berott av konjunkturerna i U. S. A. än i hemlandet. Om de allmänna orsakerna till e. har mycket sagts och skrivits. Att de gå tillbaka på politiska, religiösa, ekonomiska, sociala och icke minst psykologiska faktorer är självklart. På det hela taget, och särsk. från synpunkten av förutsättningarna för e., äro de 60 mill. el. mera, som utvandrat från Europa till främmande världsdelar, blott ett uttryck för huru Europas folk från de stora upptäckternas tidevarv till nutiden spritt sig över jordklotet och lagt dess övriga kontinenter mer el. mindre under sitt välde. Äventyrslusten och dådkraften — 515 — — 516 —