EMIGRATION men även missnöjet med hemlandets förhållanden, fattigdom och nöd ha härvid varit de drivande momenten. För den enskilde har väl av yttre faktorer, särsk. i äldre tider, politiskt och religiöst betryck varit av stor betydelse för utvandringen. I modern tid torde missnöjet med de rådande ekonomiska och sociala förhållandena, ss. låga löner, svårigheten att anpassa sig och vinna ett tillräckligt levebröd och social ställning, att bilda familj o. s. v. ha trätt i förgrunden. Dessa orsaker ha varit lika påtagliga, som det varit omstritt, varpå de i sin ordning berott. Att de emellertid sammanhängt med överbefolkning, åtm. i relativ mening, torde dock numera vara den allmänna åsikten och därmed också, att e. haft många goda verkningar genom lättnad på befolkningstrycket. Att utvandringen varit till välsignelse för många individer, ligger i öppen dag. Vad utvandringens betydelse i övrigt för hemlandet beträffar, sammanhänger denna fråga med utvandrarmassornas typ i befolk-ningsmorfologiskt avseende, särsk. med hänsyn till ålders- och könsfördelningen. Blir ett folk under en livlig utvandringsperiod berövat en stor del av sina yngre och kraftigare element och rubbas därvid i avsevärd mån jämvikten könen emellan, är detta givetvis till skada. Om man undantar mindre orter och smärre landområden, har dock utvandringens betydelse i detta avseende väsentligt överdrivits. En annan synpunkt, som anlagts, är den, att varje individ, i sht den unga, vuxna individen, representerar ett i honom av samhället nedlagt kapital, näml, kostnaden för hans underhåll under uppväxtåren samt för hans uppfostran och utbildning. Detta kapital skall, så menar man, sedermera i normala fall el. genomsnittligen betraktat under livet återbördas till samhället och förräntas genom en produktivitet, som lämnar ett överskott över individens egen konsumtion. Många försök ha gjorts att i penningar uppskatta detta individens kapitalvärde och därmed mäta den ekonomiska förlust, som hemlandet lider genom utvandringen, i den mån denna undandrager hemlandet den nyssnämnda kapitalinsatsen el. räntan därpå. Flera förf, förneka emellertid, att en dylik beräkning verkligen kan utföras, bl. a. därför att det knappast låter sig göra att uppskatta den grad av förändring i de ekonomiska förhållandena och därmed i individens chanser att göra sig gällande och verkligen åstadkomma ett produktionsöverskott, som skulle blivit följden, om utvandringen i sin helhet under längre tid uteblivit. Skulle effekten t. ex. blivit ökad arbetslöshet och offentlig understödsverksamhet, bleve det enl. nu nämnda metod beräknade — 517 — ekonomiska värdet för samhället av den utvandrade individen mer el. mindre fiktivt. Härtill kommer även svårigheten att till sitt rätta värde uppskatta den reinvestering av det ifrågavarande samhällskapitalet, som sker därigenom, att individerna använda sitt produktionsöverskott el. en del därav till uppdragande av nya individer (kostnaden för avkommans underhåll och utbildning till självförsörjning). Det må vara tillåtet att söka kalkylera en individs genomsnittsvärde för samhället, liksom det otvivelaktigt låter sig göra att kalkylera hans genomsnittliga värde för familjen, men eftersom individens ekonomiska verksamhet icke sker isolerat utan i samverkan och i konkurrens med andra individers verksamhet, är det icke alltid rådligt att addera dessa värden för större grupper av individer, i sht icke för en grupp, som, i likhet med emigranternas, påverkar de hemmavarande individernas ekonomiska betingelser på ett lika uppenbart som svårberäkneligt sätt. Samhällets, statens intresse för medborgaren, liksom faderns för sonen, kan dessutom icke rimligen inskränkas till dennes ev. värde som ekonomisk och politisk tillgång, utan måste dessutom också vidga sig till ett intresse för hans framlida välgång och lycka, må den ock finna sin fullbordan under främmande luftstreck. Så har man i varje fall kommit till den slutliga uppfattningen, att samhällets och individens bästa fördelaktigast tillvaratagas genom att lämna vägarna så vitt möjligt öppna för den enskilde att söka sin utkomst och skapa sin existens, där förhållandena därtill ge honom de bästa betingelserna. Det är också på denna princip, som nutidens statliga lagstiftning ang. utvandringen är grundad. Ss. redan nämnts, var utvandringsfri-heten under 1700-talet och början av 1800-talet starkt begränsad. Nästan överallt var utvandring förbjuden el. förenad med hög förmögenhetsbeskattning (gabella emigrationis). Böter, förlust av arvsrätt, t. o. m. förmögenhetskon-fiskation och i vissa fall livsstraff stadgades i allm. för den, som utan tillstånd sökte draga ur riket. Stränga bötesstraff stadgades ock för den, som varit behjälplig vid olaga utvandring, och ofta fordrades vid utfärdandet av pass till utrikes ort borgen el. annan säkerhet för återvändandet. I Sverige infördes beträffande tjänstefolk bestämmelser av denna art i legostadgan av 1739 (ovillkorligt passtvång; tro-värdighetsintyg av husbonde el. myndighetsperson; förlust av arvsrätt m. m. för den, som i saknad av laga förfall icke inom 2 el. högst 3 år återvänt, el., om han olovligen avvikit, för den, som icke återvänt inom 1 års tid; stränga bötesstraff för den, som vid sådan persons av- — 518 —