ENDODERMIS som e., om den håller sig begränsad till ett bestämt område, en viss lokalitet el. befolkningsgrupp, ständigt här förekommer el. med vissa mellanrum ånyo uppstår utan att ha ditförts från annat håll. E. kan bero på skilda orsaker. Så kan t. ex. en inom ett visst befolkningsskikt el. en anstalt tillämpad C-vitamin-fattig näringsregim ge upphov till en e. av skörbjugg. Vanligast gäller det dock infektionssjukdomar, och orsaken är då alt söka i lokala förhållanden ant. i fråga om klimat el. jordmån, som gynna utvecklingen av den patogena mikroben (t. ex. sumpmarker vid malaria), el. hygienen, ss. bristfälliga renhållnings- och dricksvattenanordningar, varigenom en fortgående förorening av brunnar el. vattenledning med smittoämnen, t. ex. kolera- el. tyfoid-baciller, möjliggöres. af K. Ende'misk kallas inom djurgeografien en form, som utbildats inom det område, där den fortfarande förekommer. Särsk. på oceanöar uppträda e. former talrikt. H. W. Ende'miska sjukdomar, se E n d e m i. Ende'miska syno'der, synoder med representanter endast från ett visst land el. från vissa orter; jfr Ekumeniska möten. S. N. Ender, österrikisk målarfam., vars mest bekanta medl. äro Johann Nepomuk E. (1793—1852) och hans tvillingbroder T h o-m a s E. (d. 1875), vilka båda blevo lärare vid konstakad. i Wien, ien förre historie- samt porträttmålare, den senare landskapsmålare. Den förres son E d u a r d E. (d. 1883) målade historiska scener i genremässig uppfattning. E. W. Ender, Axel Hjalmar, norsk målare och skulptör (1853—1920), fann som målare sina motiv främst i vardagslivet, verkade även som bildhuggare och visade som sådan utpräglat intresse för monumentalplastik. Ss. E:s förnämsta verk räknas Tordenskjoldsstatyn i Oslo. M. Bjn. Ender, Otto, österrikisk politiker (f. 1875), advokat, en av ledarna för det kristligt-sociala partiet i Österrike, 1915 partichef i Vorarlberg, 1918 Landeshauptmann där, förbundskansler 1930—31. Th. Enderby land [ä'ndabi länd], kuststräcka i ö. Antarktis under polcirkeln på ung. 45c—55° ö. Igd. Upptäcktes 1831 av engelske kaptenen J. Biscoe. /. M-g. Enderma'tiska metoden, en nu föråldrad och övergiven metod, som avsåg att sedan huden på något ställe genom ett starkt retande medel (t. ex. spanskflugeplåster) berövats sitt ytligaste lager, framtvinga å detta ställe en stegrad uppsugning av något annat här placerat läkemedel. E. L. Bn. En détail [ä deta'j] (fra.), i detalj, styckvis, i minut. Endi'via, Cicho'rium Endi'via, en i Medel-havsregionen och länderna österut till Tur-keslan inhemsk 1-årig ört, som särsk. i Sydeuropa odlas i flera finbladiga och krusiga former ss. grönsaksväxt och lämnar s. k. endiviesallat, även kallad burgundisk sallat. På gr. av bladens starka skärpa måste skotten vid odlingen blekas. O. Gz. Endlicher [ä'ntlizar], Stephan Ladis-1 a u s, österrikisk botanist och filolog (1804— 49), studerade först teologi, blev 1828 hovbibliotekarie i Wien, 1836 custos vid hov-naturaliekabinettet där, 1840 prof, i botanik vid Wiens univ. E. reformerade det naturliga växtsystemet, utgav en flora över sin födelsestad Pressburg, de stora arbetena »Genera plantarum» (1836—50), »Enchiridion botanicum» (1841) m. fl., redigerade jämte C. F. Ph. v. Martius »Flora brasi-liensis» och grundade »Annalen des Wiener-Museums». Bland E:s övriga skrifter märkas »Anfangsgründe der chinesischen Grammatik» (1845) samt en katalog över ostasiatiska mynt (1837). O.Gz. Endo- (efter grek, endon), inne, invändigt, in i; i fackspråk i sammansättningar, t. ex. e n d o g e n. Endoca'rdium, den normalt spegelblanka hinna, som bekläder hjärtats insida och härvid även klaffarna; består av bindväv, rik på elastiska trådar, och är på insidan beklädd med ett lager platta, oregelbundet formade epitelceller, s. k. endotel (se Hjärta). H.W. Endode'rmis, barkens innersta, till centralcylindern (se d. o.) gränsande cellager. I en rot består e. av prismatiska, utan mellanrum med varandra förbundna celler, vilka på tvärsnitt synas sträckta i tangential riktning och på radialväggarna visa en mörk fläck, den s. k. Casparyska punkten (se d. o.), i andra fall äro förkorkade och förtjockade, ej sällan olikformigt, och ha uppgiften att avspärra barken från centralcylindern och skydda den senare samt att reglera ämnesvandringen. I radial riktning sker närings- och saftutbytet genom tunnväggiga, protoplasmarika s. k. genomgångs-celler, vilka ligga inströdda mellan de vanliga e.-cellerna. — Beträffande e. i en stam, se Bark. O. Gz. — 557 — — 558 —