ENGELSKA LITTERATUREN (1803—73) och Charles Kingsley (1819 —75). Även Irland fick en tolk för sin nationalitetskänsla, näml. Thomas Moore (1780 —1845), som bl. a. i »Irländska melodier» skapade sångbara texter till irländsk folkmusik. De äldre romantikerna funno sig i det hela väl tillrätta i samhället och dess traditioner, Wordsworth och Coleridge utnämndes t. o. m. till hovskalder. Deras alstring hade en bestämd nationell prägel. Annorlunda blev det med den yngre romantiken, representerad av George Gordon Lord Byron (1788—1824), Percy Byshe Shelley (1792—1822) och John Keats (1795—1821), vilka utvecklade sig i mera kosmopolitisk riktning. De förstnämnda voro radikala andar av revolutionär läggning och trädde i skarp opposition såväl mot den i Europa härskande reaktionen som mot det engelska samhällslivet och alla konventionella föreställningar. Byrons poetiska storverk »Don Juan» betecknar romantikens upplösning. Här är varje spår av hävdvunnen romantisk idealism borta, och i stället mötas vi av oförfärad realism och universellt tvivel. Byron har aldrig tillfullo uppskattats i sitt fosterland, men i den övriga civiliserade världen och särsk. bland alla nationer, som kände förtryckets hand över sig, blev han föremål för brinnande beundran. Den demoniska »byronismen» blev en modesak. Däremot lillvunno sig varken Shelley el. Keats någon större uppmärksamhet hos samtiden. Så mycket mer ha de betytt för eftervärlden. Shelley är måhända Englands störste lyriker, och Keats plägar numera betraktas ss. den engelska romantikens höjdpunkt. Alla tre dogo unga, Keats vid ännu ej uppnådda 26 års ålder. 7) Drottning Victorias tidevarv, the Victorian era, 1832—1900. Det nya litterära tidevarvets inträde markeras av två händelser samma år: Walter Scotts död avslutar den nyromantiska perioden, och parlaments-reformen medför nya samhällsförhållanden. Den politiska tyngdpunkten flyttas från aristokratien till medelklassen, det halvt feodala lantjunkareväldet tränges tillbaka av industrialismen, moderna naturvetenskapliga åskådningar och humanitära strävanden träda i förgrunden. I viss mån lever 1700-talets rationalism upp och utvecklas vidare av de s. k. »utilitarierna», lycko- och nyttosynpunkternas företrädare, vilkas förnämsta namn voro de sociologiska tänkarna Jeremy Bentham (1748—1832) och John Stuart Mill (1806 —73). De olika politiska åskådningarna fingo sina särsk. organ i de periodiska tidskrifterna: de liberala i whigpartiets anda uppträdde i »Edinburgh review», de konservativa tories i »The Quarterly» och benthamisterna i »West-minster review», vilka publikationer alla fortleva och redigeras i samma anda. I dessa publicerade många av tidens mest betydande förf, art., som gingo under benämningen essays. Bland dem märkas bl. a. den liberale historikern Thomas Babington Macaulay (1800—59). Den förnämste motståndaren mot demokratien och parlamentarismen är Thomas Carlyle (1795—1881), s®m under påverkan av tysk filosofi och poesi såväl i sin fantastiska bildningsroman »Sartor resartus» som i sina essayer och starkt subjektiva historiska arbeten vill verka som uppfostrare och i en våldsam stil ger uttryck åt sin lidelsefulla hjältedyrkan. Bland dem, som tagit intryck av honom, är den förnämste konstkritikern John Ruskin (1819—1900), som i glänsande arbeten angrep industrialismen, det härskande ekonomiska systemet, och predikade en skönhetens och humanitetens religion. För dylika strävanden gjorde sig nu även romandiktningen till tolk. Skaparen av den realistiska sociala samtidsromanen med idealistisk grundåskådning {the humanitarian novel) var Charles Dickens (1812—70), Londons skildrare, gatans, fattigdomens och fängelsets store epiker. Bland hans många efterföljare, av vilka dock ingen ägde hans kostliga humor, kunna framhållas författarinnorna Mrs Gaskell (1810—65), Charlotte Bronte (1816—55) och Emily Bronte (1818—48) samt Walter Besant (1836—1901), som med en av sina romaner gav anledning till det första s. k. Folkets hus (The peoples’ palace), Charles Reade (1814—84), Anthony Trollope (1815—82) och Wilkie Collins (1824— 89). Ss. jämbördig med Dickens el. t. o. m. ännu högre sättes vanl., åtminstone i England, William Makepeace Thackeray (1811—63), som med oblidkelig sanningskärlek i en satirisk anda tecknade medelklassens och aristokratiens liv. Hans läggning är i grunden av samma slag som 1700-talsnovellisternas. — Den siste av de romanförf., som äro karakteristiska för detta tidevarv, är George M e r e-dith (1828—1909), även betydande lyriker, vilkens skildringar av de högre engelska samhällsklasserna karakteriseras av spirituell stil och en komiskt humoristisk anda. Poesien under detta tidevarv erbjuder icke samma intresse som prosan men har dock betydande företrädare. En efterföljare av Wordsworth och Keats var den under sin livstid utomordentligt högt skattade Alfred Ten-nyson (1809—92), som bl. a. upptog medel-tidsämnena om konung Artur och f. ö. är en typisk representant för idyllen, landskapsmåle- — 599 — — 600 —