ENGELSKA LITTERATUREN riet, känslosamheten och det viktorianska tidevarvets konventionalism. En vida djupare, originellare och produktivare diktare var R o-bert Browning (1812—89), som i sina egendomliga dramatiska monologer framställer en överväldigande mängd typer ur människolivet i den mest växlande mångfald, i sitt slag utan motstycke i världslitteraturen. Hans maka Elizabeth Barrett Browning (1806— 61) räknas som Englands förnämsta kvinnliga lyriker. Större betydelse för det allmänna fick en stilrörelse, som år 1848 grundlädes av fyra målare i London med stiftandet av Prærafaeli-tiska brödraskapet, vars tankar togos i försvar mot allmänhetens löje och närmare utvecklades av Ruskin. De gingo ut på större djup och enklare innerlighet än den konventionella engelska konsten ägde, och dessa egenskaper funno de i det italienska måleriet före Rafael. Deras program omfattade även diktningen. Stiftaren och ledare var Dan te Gabriel R o s-setti (1828—82), som med sin italienska börd visade förkärlek för italienska former, men vars egentliga utgångspunkt är Keats. Till denna riktning slöt sig något senare W i 1-liam Morris (1834—96), »poet, hantverkare och socialist», som producerat en mängd omfångsrika verk både på vers och prosa, delvis efter Chaucers mönster. Till dem som påverkades av Rossetti hörde också diktarna C. P a t m o r e (d. 1896) och Algernon Charles Swinburne (1837—1909), vilken är Englands siste store lyriker, som tagit intryck av fransk poesi, men som till sin livsåskådning närmast är en arvtagare av Shelley. Slutl. bör hit föras den originelle konstskriftställaren och essayförf. Walter Pater (1839—94). I en viss motsats mot denna romantik ställde sig pedagogen och Oxfordprof. M a 11 h e w Arnold (1822—88), poet och kritiker av eklektisk läggning med kosmopolitiska ideal. Stn. Pessimismen och naturalismen (1880—1900). Tiden efter 1880 är att betrakta som en övergångstid från den egentliga viktorianska eran till den moderna tiden. När man på allvar började draga de filosofiska konsekvenserna av utvecklingsläran, sådan den först framställts av Ch. Darwin i hans epokgörande arbete »On the origin of species» (1859), följde skarpa konflikter mellan religiös tro och naturvetenskapligt tänkande, och den stimulerande känsla av vidgade andliga horisonter, som de nya tankarna väckt vid sitt första framträdande, förbyttes småningom i intellektuell besvikenhet och trötthet. Det är denna filosofiska pessimism, som präglar tiden efter 1880 och som får sitt tidigaste litterära uttryck i naturalismen. Denna strömning, som är en allmän-euro- peisk företeelse, representeras i engelsk litteratur framför allt avGeorgeMoore (f. 1852), som under detta skede var starkt påverkad av fransk litteratur (Zola), och George G i s-sing (1857—1903), denne senare en av Englands förnämsta realister. Hos Thomas Hardy (1840—1928) har den pessimistiska livsuppfattningen fått fatalistisk betoning och antik höghet, medan samtidigt en varm medkänsla med mänskligt lidande ljuder som en mjuk underton genom alla hans skildringar från hembygden Wessex. Också den estetise-rande riktning, som under impulser från den franska symbolismen framträder under 1890-talet, bottnar i en allmän stämning av hopplöshet. Riktningen har sin mest typiske representant i Oscar Wilde (1856—1900; »The picture of Dorian Gray» och »Salome»); dess organ var tidskr. »The yellow book» (1894—-97) och »The Savoy» (1896), i vilka Aubrey Beardsley, Wildes motsvarighet inom konsten, reproducerade sina dekadenta teckningar och Arthur Symons (f. 1865) skrev kritiska art. och dikter. Denna fin-de-siècle-ro-mantik fick emellertid åtm. i yttre måtto dödsstöten genom Wildeprocessen (1898); den har dock mer el. mindre flyktigt påverkat flera samtida förf, även utanför rörelsens egentliga led. — Något vid sidan om de härskande strömningarna står Robert Louis S t e-venson (1850—94) med den klassiska äventyrsromanen »Treasure island» och romantiskt-realistiska skildringar från gångna tiders Skottland; likaså Rudyard Kipling (f. 1865), som vid sidan av William Ernest H e n-ley (1849—1903) är imperialismens litteräre tolk. En på samma gång rörlig och konkret fantasi ger glans och fart åt hans friska vers och käckt realistiska skildringar från Orienten. Bland lyriker från denna period äro ytterligare att nämna Francis Thompson (1860— 1907), Lionel Johnson (1867—1902) och Mrs Meynell (1850—1928), som söka stöd i en mystiskt betonad katolicism, samt den melankoliske idyllikern A. E. H o u s m a n (f. 1859). Det engelska dramat hade under 1800-talet en svår nedgångsperiod. Teaterns behov fylldes, vid sidan av den klassiska repertoaren från 1600- och 1700-talen, av bearbetningar av medelmåttiga franska stycken; farsen och melodramat behärskade scenen. Wilde sökte att i anknytning till Sheridan skapa en litterär komedi, men trots ett fyrverkeri av kvicka repliker voro hans pjäser alltför artificiella för att verka befruktande. Det är först under inflytande av Ibsens dramatik, introducerad på den engelska scenen av William Archer — 601 — — 602 —