ENGLAND Engidu, se E a-b a n i. England, s. ö. delen av konungariket Storbritannien och Nordirland; 131,764 kvkm.; 35,681,019 inv. (1921). Administrativt sammanföres Wales med E. (England and Wales, 151,130 kvkm.; 37,886,699 inv.). Gränsen mot Skottland går från Solway firth åt n. ö. över Cheviot hills till floden Tweed, som sedan bildar gräns till sin mynning vid Berwick. E. har alltid varit och är kärnan i konungariket Storbritannien, varför namnet E. ofta användes som beteckning för riket i dess helhet. — Om E:s naturbeskaffenhet, näringar etc. se Storbritannien. Jfr även Engelska litteraturen, Engelska språket, Engelsk konst, Engelsk musik, Engelsk teater. J- C. Fornminnen. Under istiden (se d. o.), då Brittiska öarna sammanhängde med kontinenten, förblev endast s. E. oberört av isen. Här i det aldrig överisade området och i närmast angränsande nordliga landsdelar koncentrera sig de äldsta säkra fynden. De uppmärksammades redan i slutet av 1600-talet, men deras betydelse blev klar först vid jämförelsen med de nordfranska fynden från paleolitisk tid. Fyndrikast är Thames’ flodområde, där enbart Chelléen—Acheuléen är känd från ett 80-tal platser. Lagerföljd Chelléen—Magdalénien utvisar grottboplatsen Kents cavern (Devonshire). De mest kända skelettfynden äro de från Pilt-down (se d. o.) och Galley hill (se d. o.), intetdera dock säkert. Även övergångstiden till neo-litisk tid (Azilien och Tardénoisien) är representerad; Campignien är svagt företrädd. I början av den neolitiska stenåldern fick E. genom starka landsänkningar sin nuv. geografiska kontur. Arkeologiskt sammanhängde det dock alltjämt med Västeuropas kontinent, ss. framgår bl. a. av den väl företrädda megalitgravkulturen (se d. o.). Vid sidan av dess gravar, inneslutande skelett med långskalliga kranier, uppträder mot slutet av skedet klockbägarkulturen (se d. o.) med runda högar (round barrows) och skelett av en kortskallig ras. Bland andra fornminnen från denna tid märkas en del grottgravar, många boplatser samt flera flintgruvor, de viktigaste vid Grimes grave (Norfolk) och Ciss-bury camp (Sussex). Klockbägarfolket kände kopparn, och möjl. har dess invandring till E. sin grund i landets metallrikedom. Redan under tidig del av 3:e årtusendet f. Kr. anses dessa fyndigheter ha bearbetats. Mot årtusendets slut ingår E. i en glansperiod tack vare tennet, oumbärligt för bronslegeringen och därför värdefull exportvara (se Bronsåldern). Det kontinentala Europas äldsta järnålders- odling, Hallstatt-kulturen (se d. o.), gör sig i E. gällande endast som ett inslag i den slutande bronsåldern. La Tène-kulturen (se d. o.) är däremot väl dokumenterad i fynden, starkare dock först från slutet av 300-talet. Från denna tid föreligga gravfält (med obrända lik), tillskrivna de invandrande keltiska bretonerna. En ny invasion spårar man i gravfält med likbränning från slutet av 2:a årh. f. Kr. — de av Cæsar omnämnda belgerna. Vid sidan av gravarna utgöras de viktigaste fornminnena vid denna tid i E. av å höjder anlagda befästningar, motsvarigheter till det keltiska fastlandets stadsanläggningar. La Tène-kulturen i E. utvecklar sig i stort sett parallellt med Frankrikes men äger nationella särdrag, framträdande i ornamentiken, särsk. i emaljtekniken. Denna når sin högsta blomstring århundradena närmast e. Kr., ehuru E. då kommer under romerskt välde (43 e. Kr.). De mest betydande minnesmärkena från denna tid äro de ännu delvis skönjbara romerska militärvägarna samt lämningarna av den mur, som Hadrianus vid E:s nordgräns (efter 122 e. Kr.) lät uppföra. Bland de romerska importvarorna utgöres huvudmassan av lerkärl och enklare glasvaror samt lampor och andra bruksföremål. Den germanska inflyttningen (se England, historia) kan väl spåras* i det arkeologiska materialet. Man urskiljer i detta en angelsaxisk kulturgrupp, anknytande till Nordvästtyskland och en jutisk, lokaliserad till Kent och utvecklad under inflytande från franker och sydgerma-ner samt Orienten. Efter kristendomens införande o. 600 gjorde sig starka orientaliska inflytelser gällande och blevo särsk. i n. E. förhärskande. Under nord, påverkan uppstod dock här under 900-talet en djurstil, som återverkar på Skandinaviens ornamentik (äldre Jellingestil; se Djurornamentik). — Litt. R. Munro, »Prehistoric Britain» (1917); D. Mackenzie, »Ancient man in Britain» (1923); J. Brönsted, »Early English ornament» (1925); »British museum, Guide». G. Em. Historia. Vid den historiska tidens begynnelse var E. bebott av kelter. Redan Cæsar hade vissa strider att utkämpa med dem och landsteg år 55 f. Kr. två gånger i E., men hans tåg blevo utan resultat. Det var först under kejsartiden, som E. införlivades med det romerska riket. Början gjordes under Claudius; en romersk prov. Britannia upprättades, vars gränser under stridigheter med de infödda stammarna framflyttades mot n. och v. Under Domitianus nådde romarväldet fram till en linje mellan Solway ochTyne.och denna linje, befäst under Hadrianus (»Hadrianus’ vall»), förblev prov. Britannias nordgräns. Den genombröts vid olika tillfällen — 637 — — 638 —