EPIDEMILAGEN två hamnar, dess akropol på halvöns topp, dess vidsträckta lågstad på slätten och dess betydelse för förbindelsen Aten—Peloponnesos men mest dess Asklepioshelgedom (nuv. Hie-ron) 9 km. s. v. om staden gjorde E. till en av Argolis’ mest betydande städer. Av staden finnas blott borgens ringmur och spår av ett (Athena-?) tempel. Mera betydande resultat ha det grekiska arkeologsällskapets grävningar i Asklepioshelgedomen givit. Dess läge i en isolerad, runt omkr. av berg begränsad dal är storslaget. En peribolos-inhägnad med en pro-pylé-port inneslöt Asklepios’ tempel och altare, en rundbyggnad (tholos), vars bestämmelse är omtvistad, ligghallar för gudens klientel, stadion och gymnasium, boningshus och hotell. Även Artemis hade ett tempel där. Bäst bevarad är teatern ett stycke upp på bergssluttningen. Den byggdes av Polykleitos d. y. vid 300-talets mitt. Utgrävningar ha gett rika fynd av inskrifter, som ge detaljerade upplysningar om läkedomsriter och underkurer. —' Litt.: P. Kabbadias, »Fouilles d’Épidaure» (1893); Chr. Blinkenberg, »Miraklerne i E.» (1917); R. Herzog, »Die Wunderheilungen von E.» (1931). N.V. Epidemi', smittosam sjukdom, som inom begränsad tid angriper ett större el. mindre antal individer inom ett visst område. Härjar en e. över stora landområden, talar man om en p a n d e m i. Ofta kunna sjukdomar, som äro endemiska, d. v. s. ständigt finnas som sporadiska fall, blossa upp till e. E. ha alltsedan äldsta tider periodvis härjat olika delar av jorden. Redan i G. T. omnämnas pestepidemier, och från antiken finnas talrika skildringar av olika farsoter. I äldsta tider spelade religiösa föreställningar huvudrollen vid förklaringen av e:s uppkomst; ända in i medeltiden ansågos farsoter ss. Guds straff för folkens synder. Många läkare hade emellertid tidigt sökt lämna de mytiska och övernaturliga tänkesätten och finna naturliga orsaker till dessa sjukdomar. Hippokrates och Galenos införde miasmabegreppet: den förpestade och av förruttnelsegaser uppfyllda luften alstrade farsoter, då den inandades. Småningom uppstod emellertid tanken på levande smittoämnen ss. orsaker till sjukdomar och deras spridning. Denna lära vann genom talrika iakttagelser alltmera i styrka, och i och med bakteriolo-giens (se d. o.) genombrott i mitten av 1800-talet har vetenskapen om de smittosamma sjukdomarna och deras orsaker alltmera utvecklats. Uppkomsten och utbredningen av en e. äro beroende av ett flertal olika faktorer, ss. smittoämnets mängd och livskraft, de för smittan utsattas mottaglighet, klimatiska och allmän hygieniska förhållanden m. m. De närmare omständigheterna vid e:s uppkomst, spridning och utslocknande äro f. ö. ingalunda i alla sina detaljer kända, lika litet som alla de faktorer, som betinga olikheter i e:s svårighetsgrad, skillnaden i arten av komplikationer o. d., som förlänar varje e. dess särdrag och brukar sammanfattas under begreppet ge'nius epide'-micus. För bekämpandet av e. är kunskapen om de epidemiska sjukdomarnas olika spridningssätt av betydelse. En stor grupp av dessa sjukdomar sprides direkt från person till person, ant. genom kontakt el. genom s. k. droppinfektion d. v. s. att smittoämnet följer med saliv- och slempartiklar, som utstötas vid tal, hosta o. d. Till denna grupp höra influensa och de vanliga förkylningssjukdomarna, vidare difteri, scharlakansfeber m. fl. Ofta fortplantas smittan genom födoämnen, i sht mjölk och vatten, varvid e. får ett i regel explosionsartat utbrott. Tyfus- och kolera-e. uppkomma ej sällan på detta sätt. Många sjukdomar överföras genom insekter, som från sjuka suga blod och därmed smittoämne, vilket genom stick inympas på friska. Hit höra malaria, gula febern, pest och fläcktyfus. En viktig roll vid spridandet av smitta spela de s. k. bacillbärarna, d. v. s. personer, som utan att vara sjuka härbärgera och utsöndra sjukdomsalstrande mikroorganismer. Vid arbetet att förhindra utbrott av e. och undertrycka redan uppkomna sådana riktar man sig dels mot själva smittoämnet, dels försöker man att höja motståndskraften hos de av epidemiska sjukdomar hotade. Isolering av de sjuka och bacillbärare, uppspårandet och tillintetgörandet av andra smittokällor, utrotandet av smittoöverförande insekter, förbättring av den allmänna hygienen, varvid i sht vattentillförseln och livsmedelshanteringen övervakas och trångboddhet och därmed sammanhängande olägenheter motarbetas, utgöra i stora drag de åtgärder, varmed man mer el. mindre direkt söker komma smittoämnena till livs. Mottagligheten för de epidemiska sjukdomarna söker man minska genom skyddsymp-ning. Ett lysande ex. på effektiviteten av detta förfaringssätt erbjuder vaccineringen mot smittkoppor, varigenom denna farsot praktiskt taget utrotats i länder med ympplikt. Försök pågå flerstädes med massympning mot andra smittosamma sjukdomar, och mången ser i dessa åtgärder framtidens starkaste medel mot e. A. Fl. Epidemilagen av 1B/e 1919 anger, huru man skall förfara vid inom landet inträffat fall av pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber, rödsot, åter- — 717 — — 718 —