EPITEL suchungen zur Geschichte der altchristlichen Literatur», 43, 1919). S. N. EpFstolæ obscuro'rum viro'rum (lat, »oberömda mäns brev»), samling satiriska brev på barbariskt latin, utg. med anledning av Reuch-lins (se denne) strid med den kristne juden J. Pfefferkorn, som ville bränna alla hebreiska böcker utom bibeln, och flera av prof, vid univ. i Köln. Dessa betecknas alltså ss. obscu'ri viri i motsats till de namngivna humanister, av vilka Reuchlin 1514 och 1519 offentliggjorde 2 samlingar instämmande brev (E. claro'rum v., »berömda mäns brev»). »E. o. v. ad O r t u i n u m Gratiu m» anges vara förf, till prof, i latin i Köln Ortwin Gratius av meningsfränder och skildra tidens okunnighet, spetsfundighet och njutningslystnad. Samlingen består av: 1) 41 brev av Crotus Rubianus (se denne) (i 1 och 2 uppl. 1515), 2) en till 3 uppl. vidfogad samling av 7 brev av U. von Hutten el. N. Gerbel, 3) en 2:a likaledes av Hutten m. fl. förf, samling av 62 brev (1517) samt i 2 uppl. (s. å.) ett suppl. bestående av 8 brev, härrörande från humanisten Gerbel. En s. k. 3:e samling trycktes 1689. E. o. v. äro utgivna med kommentar av E. Böckling i U. v. Hulténs »Opera» (suppl., 2 bd, 1864—70, ny uppl. av A. Böincr 1925). — Lill.: W. Brecht, »Die Verfasser der E. o. v.» (2 bd, 1904). — »E. novae o. v. ex Francofurto Moenano ad Arnoldum Rugium rubrum» av G. Schwetschke (1849, ny uppl. 1875) behandla tyska riksparlamentet, »E. o. v. de ccncilio Vaticano» av samme förf. (1872) Vatikankon-siliet. [W. A.] Epistola'rium, se Evangeliebok. Epistoli't, mineral, som till sin kemiska sammansättning är ett vatlenhaltigt natriumsalt av kiselsyra, titansyra och niobsyra; det är utbildat som ljusgrå tavlor och förekommer i pegmatitgångar i Sydgrönland vid Kangerdluar-suk. K. A. G. Epistrofi', bot., klorofyllkropparnas läge i en cell vid de mot det infallande ljuset vinkelräta väggarna, apostrofi (profilställning) deras läge vid de med ljusets infallsriktning parallella. Med e. betecknas inom teratologien (se d. o.) återgående av en abnorm formtyp till den normala. O. Gz. Epistro'pheus, 2:a halskotan. E. skiljer sig från de nedanför belägna kotorna genom ett tappformat utskott (dens epistro'phei), som från kotkroppens övre yta går uppåt in i atlasringens främre del, skild från den bakre genom det tvärgående atlasbandet (se Atlas). Kring denna tapp sker mellan atlas och e. den huvudsakliga delen av huvudets vridning åt sidorna. En plötslig och med stor kraft utförd framåtböjning av huvudet (ss. då man »bryter nacken» el., under vissa förutsättningar, vid hängning, se d. o.) kan ha till följd, att det tvärgående atlasbandet brister, varvid utskottet Epistropheus, sedd från vänster. intränger i ryggmärgskanalen och där skadar förlängda märgen med döden som ögonblicklig följd. A.-U. Episty'1 (grek. episty'lion), se Arkitrav. Episty'lis, ett släkte kolonibildande infu-sionsdjur, tillhörande ordn. Peri'tricha. De skilda djuren äro klockformiga el. mera kägel-formiga och sitta ung. på samma höjd i kolonien; skaften sakna fullständigt muskel-tråd. 10—12 arter finnas huvudsaki. i sötvatten. O. C-n. Episyllogi'sm (till grek, epi', efter, och syllo-gismo's, slutledning), log., slutledning, hopkopplad med en föregående på sådant sätt, att slutsatsen i den förra ställes som översats i den senare. Episyllogi'stisk kallas fortgången inom ett sådant kedjeslut. Jfr Slutledning, Prosyllogism, Polysyllogism. A. N. Epita'f, e p i t a f i u m (grek. epita'fion, till en grav hörande), en i en kyrka uppsatt gravskrift el. minnesvård, vanl. i form av en arkitektoniskt omramad tavla av trä, sten el. metall med inskrift. Tavlan är i regel uppsatt på väggen vid el. nära graven. Stundom upptar den en (å trä el. duk) målad andaktsbild, ofta därjämte porträtt. E. florerade särsk. under 1500- och 1600-talen, framför allt i de protestantiska länderna. Bild se sp. 743. E. W. EpitaTios (grek., eg. e. logos, till epi', vid, tafe', grav, logos, tal), i det forntida Grekland namn på liktal el. åminnelsetal, ss. Perikles’ e. hos Thukydides 11:35 ff. W. N. Epite'1 är den vävnad, som bekläder kroppens alla yttre och inre ytor. E.-cellerna äro på ett mosaikartat sätt sammanfogade med varandra — 741 — — 742 —