Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Epistola apostolorum
- Epistolæ obscurorum virorum
- Epistolarium
- Epistolit
- Epistrofi
- Epistropheus
- Epistyl
- Epistylis
- Episyllogism
- Epitaf, epitafium
- Epitafios
- Epitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPITEL
suchungen zur Geschichte der altchristlichen
Literatur», 43, 1919). S. N.
EpFstolæ obscuro'rum viro'rum (lat,
»oberömda mäns brev»), samling satiriska brev på
barbariskt latin, utg. med anledning av
Reuch-lins (se denne) strid med den kristne juden
J. Pfefferkorn, som ville bränna alla hebreiska
böcker utom bibeln, och flera av prof, vid
univ. i Köln. Dessa betecknas alltså ss. obscu'ri
viri i motsats till de namngivna humanister,
av vilka Reuchlin 1514 och 1519
offentliggjorde 2 samlingar instämmande brev (E.
claro'rum v., »berömda mäns brev»). »E. o. v.
ad O r t u i n u m Gratiu m» anges vara förf,
till prof, i latin i Köln Ortwin Gratius av
meningsfränder och skildra tidens okunnighet,
spetsfundighet och njutningslystnad. Samlingen
består av: 1) 41 brev av Crotus Rubianus (se
denne) (i 1 och 2 uppl. 1515), 2) en till 3
uppl. vidfogad samling av 7 brev av U. von
Hutten el. N. Gerbel, 3) en 2:a likaledes
av Hutten m. fl. förf, samling av 62 brev
(1517) samt i 2 uppl. (s. å.) ett suppl.
bestående av 8 brev, härrörande från
humanisten Gerbel. En s. k. 3:e samling
trycktes 1689. E. o. v. äro utgivna med kommentar
av E. Böckling i U. v. Hulténs »Opera» (suppl.,
2 bd, 1864—70, ny uppl. av A. Böincr 1925).
— Lill.: W. Brecht, »Die Verfasser der E. o. v.»
(2 bd, 1904). — »E. novae o. v. ex Francofurto
Moenano ad Arnoldum Rugium rubrum» av
G. Schwetschke (1849, ny uppl. 1875) behandla
tyska riksparlamentet, »E. o. v. de ccncilio
Vaticano» av samme förf. (1872)
Vatikankon-siliet. [W. A.]
Epistola'rium, se Evangeliebok.
Epistoli't, mineral, som till sin kemiska
sammansättning är ett vatlenhaltigt natriumsalt av
kiselsyra, titansyra och niobsyra; det är
utbildat som ljusgrå tavlor och förekommer i
pegmatitgångar i Sydgrönland vid
Kangerdluar-suk. K. A. G.
Epistrofi', bot., klorofyllkropparnas läge i en
cell vid de mot det infallande ljuset vinkelräta
väggarna, apostrofi (profilställning) deras
läge vid de med ljusets infallsriktning
parallella. Med e. betecknas inom teratologien (se
d. o.) återgående av en abnorm formtyp till
den normala. O. Gz.
Epistro'pheus, 2:a halskotan. E. skiljer sig
från de nedanför belägna kotorna genom ett
tappformat utskott (dens epistro'phei), som
från kotkroppens övre yta går uppåt in i
atlasringens främre del, skild från den bakre
genom det tvärgående atlasbandet (se Atlas).
Kring denna tapp sker mellan atlas och e. den
huvudsakliga delen av huvudets vridning åt
sidorna. En plötslig och med stor kraft utförd
framåtböjning av huvudet (ss. då man »bryter
nacken» el., under vissa förutsättningar, vid
hängning, se d. o.) kan ha till följd, att det
tvärgående atlasbandet brister, varvid utskottet
Epistropheus, sedd från vänster.
intränger i ryggmärgskanalen och där skadar
förlängda märgen med döden som
ögonblicklig följd. A.-U.
Episty'1 (grek. episty'lion), se Arkitrav.
Episty'lis, ett släkte kolonibildande
infu-sionsdjur, tillhörande ordn. Peri'tricha. De
skilda djuren äro klockformiga el. mera
kägel-formiga och sitta ung. på samma höjd i
kolonien; skaften sakna fullständigt
muskel-tråd. 10—12 arter finnas huvudsaki. i
sötvatten. O. C-n.
Episyllogi'sm (till grek, epi', efter, och
syllo-gismo's, slutledning), log., slutledning,
hopkopplad med en föregående på sådant sätt, att
slutsatsen i den förra ställes som översats i den
senare. Episyllogi'stisk kallas fortgången
inom ett sådant kedjeslut. Jfr Slutledning,
Prosyllogism, Polysyllogism. A. N.
Epita'f, e p i t a f i u m (grek. epita'fion, till
en grav hörande), en i en kyrka uppsatt
gravskrift el. minnesvård, vanl. i form av en
arkitektoniskt omramad tavla av trä, sten el.
metall med inskrift. Tavlan är i regel uppsatt
på väggen vid el. nära graven. Stundom upptar
den en (å trä el. duk) målad andaktsbild, ofta
därjämte porträtt. E. florerade särsk. under
1500- och 1600-talen, framför allt i de
protestantiska länderna. Bild se sp. 743. E. W.
EpitaTios (grek., eg. e. logos, till epi', vid,
tafe', grav, logos, tal), i det forntida Grekland
namn på liktal el. åminnelsetal, ss. Perikles’ e.
hos Thukydides 11:35 ff. W. N.
Epite'1 är den vävnad, som bekläder kroppens
alla yttre och inre ytor. E.-cellerna äro på ett
mosaikartat sätt sammanfogade med varandra
— 741 —
— 742 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Apr 21 18:51:11 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svupps/1-8/0455.html