ERDMANN nen från hemorten Elsass och av samtidens kritik allmänt betraktade som Hoffmannsefter-apningar, dels elsassiska byhistorier i George Sands stil. Romandiktningen återupptogs med »Madame Thérèse» (1863), »L’ami Fritz» (1864), »Historie d’un conscrit de 1813» (s. å.) samt »L’invasion» och »Waterloo, suite du conscrit de 1813» (båda 1865, jämte »Madame Thérèse» utgörande början till en serie »Romans natio-naux») och fortsattes ända till 1889, till hela sitt skaplynne fast knuten vid den idealistiska traditionen under och efter romantiken, fullkomligt oberörd av inträffande litterära omvälvningar. E. och Ch. utgöra i sällsynt grad en sluten diktarpersonlighet. Deras romaner, som utmärkas av klar form och effektfull handling, oftast förlagd till revolutionen och första kejsardömet, röja genomgående en anti-imperialistisk tendens, som efter 1871 följdriktigt tog sig uttryck i antigermanism. Flera av romanerna äro övers, till sv. — Litt.: J. Claretie, »E.-Ch.» (1883); E. Hinzelin, »E.-Ch.» (1922). Lff. d’E'rco!e, P a s q u a 1 e, italiensk filosof (1831—1917), prof, i Pavia, sedan i Torino, hyllade Hegels lära, som han sökte bringa i överensstämmelse med den moderna vetenskapen och i sht med utvecklingsläran, kritiserade allvarligt teismen och positivismen, kom därefter under inflytande av Pietro Cerettis panlogistiska läror och blev en ivrig anhängare av dem (»La pena di morte e la sua aboli-zione», 1875, »Il teismo filosofico cristiano», 1884, »La filosofia della natura di P. Ceretti», 1892 och 1897). L. L. Erdélyi [ä'rdè'ji], J.ånos, ungersk skald, estetiker, litteraturhistoriker och filosof (1814 —68), 1851 prof, i filosofi vid den reformerta akad. i Sårospatak. E. utgav flera samlingar av ungersk folkdiktning, bl. a. »Magyar népköl-tési gyüjtemény» (3 bd, 1846—48). Bj. C. Erdjias-dag, vulkan, se E r d s j i j a s-d a g. Erdmann. 1) Axel Joachim E., geolog, mineralog och kemist (1814—69), avlade 1836 bergsexamen i Uppsala och genomgick 1837—38 Falu bergsskola, studerade 1839 —40 kemi och mineralogi hos Berzelius samt deltog 1841—48 i de geol. undersökningarna av Sverige, som bekostades av Brukssocieteten och stodo under ledning av bergshauptman af Forselles. Sedan fö retog E. geol. forskningar i Sverige, dels i vetenskapligt, dels i praktiskt syfte; bl. a. karllade han Tunabergs, Dannemora, Utö och Dalkarlsbergs malmfält, 1856 undersökte och kartlade han en del av Uppsala län. På grundval av detta arbete utgavs 1857 en geol. karta över Fyrisåns dalbäcken. Denna karta blev ett mönster för de kartor över såväl den fasta berggrunden som de lösa jordlagren, vilka sedermera utgåvos av Sveriges geologiska undersökning (se d. o.), och när denna inst. 1858 upprättades i enlighet med E:s förslag, blev han dess förste chef. I denna egenskap utvecklade han en stor och rik verksamhet; den organisation, han gav detta ämbetsverk, är ännu till stor del bestående. De första kartbladen utgåvos 1862, och vid E:s frånfälle förelågo mer än 30 kartblad färdiga. E. var verksam på snart sagt alla områden av Sveriges geologi, utgav beskrivningar av malmfälten och gav en översikt av Sveriges kvartärgeologi i »Bidrag till kännedomen om Sveriges qvartära bildningar» (jämte atlas, 1868). Genom sin undersökning av Skånes stenkolsförande bildningar v. om Söderåsen (»Betänkande rörande Vallåkra, Bosarps och Vrams kolfält i Skåne», 1867) gav han ett säkert grundlag till påbörjande av gruvdrift i Bjuvs och Billesholms gruvor. K. A. G. 2) Edvard E., den föregåendes son, geolog (1840—1923), blev efter examen vid Teknologiska inst. 1861 biträdande geolog vid Sveriges geol. undersökning samt 1871 geolog där och amanuens vid museet, emeritus 1910; fil. hedersd:r i Uppsala 1907. Som geolog vid Sveriges geol. undersökning har E. utarbetat ett stort antal geologiska kartblad med därtill höran de beskrivningar. Som särskilt arbetsområde hade E. Skånes stenkolsfält och utgav »Be-skrifning öfver Skånes stenkolsförande formation» (1872), »Beskrifning öfver Skånes stenkolsfält och -grufvor» (1887) samt det stora arbetet »De skånska stenkolsfälten och deras tillgodogörande. Geologisk och teknisk beskrifning» (1909—15). I dessa arbeten har E. lämnat mycket viktiga bidrag till Skånes geologi, särsk. dess tektonik och de förkastningar, som bestämma denna. Som föreståndare för Sveriges geol. undersöknings museum och dess samlingar har E. också uträttat ett synner- — 761 — — 762 —