ERIFYLE mill. ton, därav 42,4 mill. ton järnmalm, 30,2 mill. ton kol, 6,8 mill. ton spannmål. De viktigaste hamnarna äro Buffalo, Toledo, Cleveland, Conneaut, Ashtabula, Sandusky, Lorain, Fair-port och Erie i nu nämnd ordning. Conneaut, Cleveland och Ashtabula äro de största importhamnarna för järmalm, Buffalo för spannmål, Toledo största exporthamnen för kol. Genom Eriekanalen (se d. o.) står E. i förbindelse med Hudsonfloden, genom Wellandkanalen med Ontariosjön samt genom Ohio- (från Cleveland) och Miami-kanalerna (från Toledo) med Ohio. De båda sistnämnda kanalerna ha dock numera ringa betydelse. J. C. Eri'fyle, grek, myt., syster till Adrastos, maka till Amfiaraos (se denne). Eri'gena (eg. Eriugena), Johannes, medeltida filosof, se Johannes Scotus E. Eri'geron, växtsläkte, se Binkasläktet. Eri'gone, grek, myt., maka till Ikarios fse d. o.). Erik, fornnord. personnamn, isl. Eirtkr, eg. enhärskare el. den alltid härskande. E. H. Erik, svenska konungar. — 1) Namnet E. har burits av ett flertal sv. konungar från äldsta tid intill 1500-talet. Den traditionella ordningsbeteckning, varmed dessa utmärkas, är emellertid av sent datum och har sin upprinnelse i Johannes Magnus’ (se denne) historiska fantasier. Vissa verkliga el. åtm. sannolikt existerande konungar med namnet E. ha för honom varit okända; andra, vilkas existens är högst tvivelaktig el. vilka av Johannes Magnus och hans föregångare helt enkelt uppdiktats el. från annat håll införlivats med den sv. konungalängden, ha däremot försetts med nummerbetcckning. Bland de sistn. märkes främst E. I; han är i själva verket identisk med den B e r i g, som Jordanes uppger ss. en gotisk konung, men har redan på 1400-talet införlivats med den sv. konungalängden och då satts i spetsen för denna. Först med den 6:e E. nå vi fram till en konung, som urspr. hör hemma i nordiska sagor: E. Väderhatt, som skulle ha haft förmågan att med sin hatt bestämma vindens riktning. Den 7:e är historisk: E. Seger-säll (se nedan). — Utanför de av Johannes Magnus nämnda konungarna med namnet E., som mera tillhöra sagan än historien, må främst nämnas den konung E. av Ynglinga ätten, som skall ha varit samregent till konung Alrek (se denne) och delat dennes öde. — Av tvivelaktigt sanningsvärde är även uppgiften i Ansgarslegenden om en konung vid namn E., som efter sin död av svearna skall ha dyrkats ss. gud. Icke mycket bättre förhåller det sig med den mystiske konung E. Ärsäll, som av olika källor insättes i olika tidssammanhang — han nämnes även så sent som i början av 1100-taIet — och som angives ha varit en av den hedniska reaktionens stödjepelare i dess kamp mot kristendomen. Redan under äldre tid har den historiska konstruktionen kring honom o. a. omtalade konungar med namnet E. spunnit sina hypoteser; dessa äro liksom yngre försök i samma anda utan verkligt sanningsvärde. B. 2) E. S e g e r s ä 11 är den förste konung med namnet E., vars historiska existens är höjd över allt tvivel. Han regerade under senare delen av 900-talet och utkämpade segerrika strider med sina fiender. Främst är slaget vid Fyrisvallarna känt, vari han segrade över anfallande skånska vikingar. I förbund med slaver har han enl. en källa bekämpat Danmark; en uppgift, att han erövrat detta land och där mottagit dopet, är omstridd. I de nordiska sagorna är E. en ofta omtalad gestalt, vars historia kraftigt utmålats. Det ovan nämnda slaget vid Fyrisvallarna skall han enl. dessa ha utkämpat mot sin brorson Styrbjörn (se denne) och för segern fått viga sig själv åt Oden. Hans hustru skall enl. sagorna ha varit Sigrid Storråda (se denna), men i verkligheten var han g. m. en slavisk prinsessa. B. 3)—4) Två personer med namnet E. nämnas under tronstriderna efter Stenkils död ss. kämpande med varandra om sv. kronan. I denna strid föllo ett stort antal av svearnas främste och även »de båda Erikarna». Händelsen kan tidsättas till tiden mellan 1066 och 1072. B. 5) Erik den helige uppges ha varit son av en Jedvard, innehade tronen, utan att vara allmänt erkänd, kort efter mitten av 1100-talet, dödades inom kort av sina fiender och fann omsider sin grav i Uppsala domkyrka. Han var g. m. Kristina, en dotterdotter till Inge d. ä. i Sverige, och hade sonen Knut, senare sv. konung (se denne). Redan o. 1200 hölls E. för helgon och var vid mitten av 1200-talet, då hans dag 18/s firades ss. stor festdag i Uppsala (se E r i k s m ä s s a n) allmänt vördad ss. sådant. Hans legend är icke äldre än 1280-talct men föreligger i nedskrift först av en hand från 1344. Den är ett lärt kompilationsarbete, alltigenom schablonmässigt. Legendens historiska värde ligger i första hand däri, att det ur denna kan utläsas, hur bilden av det sv. natio-nalhelgonet skapades. — Litt.: K. Stjerna, »E. den helige» (i »Lunds univ. årsskrift», 1898); L. Weibull, »E. den helige» (i »Aarböger for nordisk Oldkyndighed», 1917); J. Jaakkola, »Pyhän Eerikin pyhimystraditsionin etc.» (1921). L. W. 6) E. K n u t s s o n, son till konung Knut Eriksson, vistades sannolikt jämte sina bröder efter faderns död hos konung Sverker d. y. — 791 — — 792 —