ERIK med de mot fadern oppositionella sv. stor-mannakretsarna och framträdde vid deras uppror 1356 ss. den synlige ledaren för dem, oaktat det säkerligen varit andra, ss. den mäktige Nils Turesson Bjelke (se denne), som haft den egentliga ledningen. E. antog s. å. konunga-titeln och tvang Magnus vid förlikningen i Jönköping 1357 att åt sig avslå Skåne, s. Halland, Blekinge, en del av Småland, Östergötland och Finland. Genom en ny överenskommelse s. å. erhöll »han även Svealand och Norrland. I kampen mot den övermäktige sonen sökte Magnus hjälp hos Valdemar Atterdag, som 1359 inföll i Skåne. E. ryckte då in i Skåne med en här, men Valdemar hade redan utrymt landet. Kort därpå avled E. hastigt, antagl. i någon pestsjukdom. Magnus Erikssons fiender läto sedan utsprida, att E. och hans gemål Beatrix av Brandenburg blivit förgivna av modern, drottning Blanka, vilket är en tendentiös lögn. H. Bg. Eriks av Pommern sigill. 9) E. XIII, E. av Pommern, svensk-dansk-norsk unionskonung (d. 1459). Son.till hertig Vratislav VII av Pommern och drottning Margaretas systerdotter Maria, blev E. omhändertagen av Margareta, som förmådde norrmännen att erkänna honom ss. tronföljare och konung 1389. Antagl. under de närmast följ, åren blev han även utsedd till tronföljare i Danmark och Sverige, valdes 1396 till konung och kröntes på det berömda mötet i Kalmar 1397. Myndigförklarad 1401, blev han 1406 g. m. Henrik IV:s av England dotter Filippa (se denna). Så länge Margareta levde (d. 1412), spelade E. ingen framträdande roll. Då han efter fostermoderns död tillträdde regeringen, följde han i stort hennes politiska kurs. Men han ägde icke hennes statsmannabegåvning och var knappast vuxen sin svåra ställning ss. unionskonung; den försiktighet och smidighet, som kännetecknar Margaretas statskonst, fanns icke hos den oftast hetsige E., som ådagalade en envis iver att genomdriva vad han ansåg rätt utan hänsyn till uppgiftens svårighet. Större delen av hans regering upptogs av kampen mot de holsteinska Schauenburgarna om Sön-derjylland. Medan Margareta här sin vana trogen gått fram med försiktighet, ville E. få saken avgjord genom en rättslig procedur. Sedan danahovet 1413 fråndömt holsteinarna hertigdömet under förevändning, att de fört avog sköld mot riket, sökte E. med vapenmakt få domen satt i verket. Ehuru han understöddes i kampen av sina båda övriga riken och tidvis även av hansestäderna, uppnådde han inga bestående resultat. Hansestäderna gingo sedermera över till hans fiender av missnöje med hans försök att kraftigt främja Danmarks handel på deras bekostnad; därmed var kampen avgjord till E:s nackdel. 1433 slöts ett stillestånd, som 1435 övergick till fred; E. förbehöll kronan dess fulla rätt till Sönderjylland men måste finna sig i att greve Adolf av Holstein under hans egen livstid behöll hertigdömet. E:s inre styrelse visar flera beaktans-värda initiativ, ss. då han införde öresunds-tullen, de danska konungarnas viktigaste inkomstkälla under följ, tid, och från 1416 skaffade riket en huvudstad i Köpenhamn, som då fråntogs biskopen av Roskilde. Hans krigspolitik hade emellertid väckt ett starkt missnöje i Norge och Sverige, som fått bidraga till kostnadernas täckande för denna Danmarks intressen i första hand gynnande politik. I Sverige utbröt 1434 ett farligt uppror under Engelbrekt (se denne), och även i Danmark blev missnöjet så starkt, att E. 1435 lämnade landet och slog sig ned på Gotland. Under de följ, åren fortgick kampen mellan honom och hans riken med växlande framgång, tills han 1439 förklarades definitivt avsatt. Från sitt fasta Visborg fortsatte han att med kaperier oroa sina forna rikens handel, tills 1449 Karl Knutsson angrep Gotland, varpå E. fick ön överlämnad till danskarna, medan han själv begav sig till Pommern, där han avled 1459. E:s historia har länge skrivits endast av hans motståndare; bilden av hans regering blev därför starkt färglagd, och skuggorna dominera. Otvivelaktigt var han bättre än den samtida tendenslitteraturens svartmålning, men helt visst icke den man, som kunde upprätthålla Margaretas stolta skapelse, den nordiska unions-monarkien, som med honom gick ohjälpligt i grus och spillror. — Litt.: Kr. Erslev, »Erik af — 795 — — 796 —