ERIK vis, att en sammansvärjning mot honom voro å hane. Hans förföljelseidéer voro starkt framträdande våren 1567; de riktade sig mot flera fränder och vänner till Nils Sture, vilken nu själv befann sig på en diplomatisk beskickning till Lothringen. I Svartsjö börjades en rättegång Erik XIV:s pistoler. Livrustkammaren. mot de misstänkta, vilka ditkallats. En riksdag sammankallades till Uppsala för att — liksom tidigare skett vid E:s uppträdande mot Johan — taga ställning till saken, över huvud var E. alltid angelägen att underställa såväl sina utrikespolitiska åtgärder som viktigare inrikes ärenden, särsk. högförräderimålen, riksdagens avgörande. Under de här pågående förhandlingarna återkom Nils Sture från sin resa. Även han anklagades. E. har nu, enl. vad hans dagboksanteckningar ge vid handen, trott på de anklagades skuld. 24/s begick han i överretat själstillstånd dråp på Nils Sture och gav order, att de övriga anklagade också skulle avlivas, vilket genast gick i verkställighet, vad de flesta beträffar. Efter detta uppträde, senare kallat Sturemorden, flydde E. själv i fullkomligt förvirrat tillstånd till skogs. Han återvann inom kort någon jämvikt men hade fortfarande kvar vissa om själssjukdom vittnande föreställningar, ss. att han icke vore konung, utan hans broder Johan vore rikets rätte herre o. s. v. Detta E:s sjukdomstillstånd hade viktiga följder. Han var under återstoden av 1567 ur stånd att leda kriget, vilket framgår även av den planlöshet, som under denna tid utmärker den sv. krigföringen. Stormännen begagnade sig av hans sjukdom och den häftiga ruelse, han efter dråpet var rov för, till att återvinna sin hotade ställning. Hertig Johan frigavs, Göran Persson dömdes till döden. Under tiden trängde danskarnas här härjande och brännande genom Småland in 1 Östergötland. — I slutet av 1567 återvann E. något så när sin andliga hälsa. Han återtog befälet över trupperna, och Göran Persson återvann sin ställning. Det uppror, som E. tidigare fruktat, blev nu verklighet. Skilda läger kunde enas i kampen mot konungen: hertigarna, som sågo, att de ej med hans vilja skulle vinna den oberoende ställning, de önskade; de mördade herrarnas fränder; adeln i övrigt, som i E. såg sin hätske motståndare och dessutom rasade över det giftermål, som E. 1567 ingått med en av sina älskarinnor, Karin Månsdotter (se denna), och 1568 offentligt firat; de kunde vinna stöd hos folket, som led avsevärt under kriget och den blockad, som de fientliga makterna sökte uppehålla och som endast med möda kunde brytas från sv. sida. Hösten 1568 reste sig hertigarna och adeln. Från Östergötland lågade de mot Stockholm, varifrån E. förgäves sökte organisera ett effektivt motstånd. Han måste ge sig fången 2a/»; en senare på året sammankallad riksdag förklarade honom avsatt. — Härefter förvarades E. på flera slott (Stockholm, Äbo, Kastelholm, Gripsholm, Västerås, örbyhus). Hans broder och efterträdare levde dock i ständig oro för att E. skulle befrias, i sht sedan det kommit i dagen, att sammansvärjningar till hans förmån voro å bane, i vilka utländska makter och trol. även hertig Karl voro inblandade. Med riksrådets m. fl:s medgivande utfärdade Johan instruktion för E:s fångvaktare att vid behov taga hans liv. Under E:s sista fängelseår synes hans själ åter ha omtöcknats; därom kunna vi dock ej med säkerhet döma. 28/2 1577 avled han på Örbyhus, trol. avdagatagen på broderns befallning, och begrovs i Västerås domkyrka. I många avseenden var E. en karakteristisk exponent för sin tids europeiska furstetyp. Han tillvaratog med våldsam konsekvens central- Landskap av Erik XIV, tecknat i marginalen av Strabo, »De situ orbis». Vetenskapsakad:s bibi. maktens intressen och skydde därvidlag inga medel. Han var livligt konstintresserad, inför-skrev målare och konsthantverkare och tecknade själv ej utan talang. Likaså gynnade han musiken (han synes själv ha komponerat). Han hade ett för sin tid och sitt land ypperligt för- — 799 — — 800 —-