ERIK 3) E. Magnusson (d. 1318), 2:e son till Magnus Ladulås, fick 1284 hertigtitel och från 1303 Södermanland till hertigdöme. Personligen en högt begåvad man med av en stark äregirighet sporrad energi, var E. sin äldre broder, konung Birger, vida överlägsen. Det dröjde heller icke länge, innan han började göra sig alltmera gällande och inlät sig jämte sin obetydligare, av honom helt ledde broder, Valdemar, i stämplingar mot Birger. Till en början hade E. ingen framgång, då Birger fann ett stöd i marsken Torgils Knutsson; 1304 måste E. fly till Norge, men följ, år ägde en försoning rum mellan bröderna, och han återfick sitt indragna hertigdöme. Han synes sedan ha fått ett starkt inflytande över Birger och lyckades 1306 störta Torgils Knutsson. Genom den s. k. Håtunaleken s. å. blev Birger brödernas fånge, men hans svåger, Erik Menved, ingrep till hans förmån och tvingade 1308 E. och Valdemar att frigiva brodern. E. förde de närmast följ, åren ett livligt intrigspel och fann i gränsområdet mellan de nordiska rikena på Sveriges västkust ett lämpligt verksamhetsfält för sin företagsamhet; det förefaller, som om han här velat grunda åt sig ett stort välde under skickligt utnyttjande av rivaliteten mellan rikena. Genom giftermålet med prinsessan Ingeborg 1312 öppnades för honom utsikter även till den norska tronen, då hon var Håkon Magnussons enda barn och arvtagerska. Kampen mot Birger och hans bundsförvant Erik Menved fördes med växlande framgång, men genom freden i Hälsingborg 1310 delades Sverige mellan de tre bröderna. E. stod nu på höjden av sin makt. Då gjorde Birger i dec. 1317 en djärv kupp och tillfångatog E. och Valdemar under ett besök på Nyköpings hus (det s. k. »Nyköpings gästabud»). Bägge bröderna avledo i fänggelset följ, år, ovisst på vad sätt; den samtida, för E. starkt partiska litteraturen (»Erikskrönikan») har beskyllt Birger för brodermord, men detta låter sig ej med säkerhet konstateras. — Litt.: S. Tunberg, »Äldre medeltiden» (»Sveriges historia», 2, 1926). H. Bg. 4) E. Albrektsson (d. 1397), son till konung Albrekt, blev jämte fadern tillfångatagen av drottning Margareta i slaget på Falen 1389. Frigiven ur fångenskapen 1395, avled han 1397 på Gotland. H. Bg. 5) E., hertig av Västmanland (1889—1918), 3:e och yngste son av konung Gustav V och drottning Victoria. Erik, danska konungar. 1) E. Ejegod (d. 1103), son till Sven Estridsson, företog ss. yngling åtskilliga härjnings- el. vikingatåg i Östersjön, stod i de ut brytande inre stridigheterna på Knut den heliges sida och säges någon tid ha vistats i landsflykt. 1095 blev han emellertid konung och an knöt till traditionen från Knut den heliges tid uppnådde, att denne helgonförklarades, saml understödde Lunds domkyrka, som genom hans försorg blev centrum för det nyupprät-tade nordiska ärkebiskopsdömet. För att ordna dessa angelägenheter företog han en pilgrimsfärd till Bari i Italien. 1102 begav han sig jämte sin drottning Bodil på en ny pilgrimsfärd, denna gång till det Heliga landet, men båda drabbades av döden 1103 på Cypern. E:s regering, som utmärktes av goda skördeår, skildras i senare källor i förhärligande ordalag; en mera samtida berättelse omtalar honom ss. upphovsman till orättfärdiga lagar. B. E:s tillnamn är eg. ombildning av ett icke uppvisat fda. egod = isl. ægodr, alltid god, med samma första led som i Emune. E. H. 2) E. Emune (d. v. s. »den alltid minnesvärde»), den föregåendes son (d. 1137). Broder till den av Magnus Nielsen (se denne) mördade Knut Lavard (se denne), reste E. 1131 upprorsfanan mot mördarens fader, konung Nils. Till att börja med hade E., som framför allt var verksam i Skåne, ingen framgång, och Nils kunde, så länge ärkebiskop Asker (se denne) stod på hans sida, besegra E. Sedan emellertid Asker under intryck av händelserna ute i Europa skiftat parti, växte E:s makt, och efter åtskilliga nederlag vann han 1134 det avgörande slaget vid Fotevik; efter Nils’ dråp s. å. erkändes han ss. konung över hela Danmark. Dock måste han först bekriga sin broder Harald Kesja, som antagit konunganamn. E. bemäktigade sig hans person, avrättade honom jämte alla hans söner utom Olof (se denne). Med ärkebiskop Asker stod E. på god fot och lönade honom rikt för det bistånd han givit. Eskil av Roskilde gjorde däremot uppror på Själland, och när Asker 1137 dog, sökte E. hindra Eskil att bli ärkebiskop men mördades s. å. på Urnehoved ting i Jylland. E. var g. m. den tidigare norska drottningen Malmfrid; han hade utanför äktenskapet sonen Sven (se Sven G r a t e). Av en samtida, partisk källa skildras E. ss. den rasande tyrannen, och ovedersägligen tvekade han ej om medlen, när det gällde att uppnå ett önskat mål. B. 3) E. L a m m (tillnamnet anses åsyfta E:s sakt-mod och fridsamhet), den föregåendes systerson (d. 1146), son till en jylländsk hövding Håkon och Erik Ejegods dotter Ragnhild. Efter Erik Emunes dråp 1137 vald till konung, samarbetade han med den under början av hans regering nyutnämnde ärkebiskop Eskil; till — 803 — — 804 —