ERIK sammans bekämpade de en dansk tronpretendent Olof, som under 3 år höll sig fast i Skåne. Kort före sin död avsade E. sig kronan och ingick ss. munk i Odense kloster. E. omtalas i en samtida källa ss. föga skickad att regera; yngre källor berätta i främsta rummet om hans till halsstarrig oförvägenhet gränsande personliga mod. B. 4) E. Plogpenning (1216—50), son till Valdemar Sejr och Berengaria, hyllades vid den äldre halvbrodern Valdemar den unges död ss. könung 1232 och började sin regering 1241. Hela sin regering låg E. nästan oavbrutet i strid med sin yngre broder Abel, hertig av Slesvig. Krigslyckan var växlande. Sitt namn har han erhållit av en av honom pålagd plogskatt. 1250 tillfångatogs han av Abel och mördades på Slien av dennes män. Hans tragiska död förskaffade honom helgonrykte och, ehuru aldrig kanoniserad, dyrkades han ss. helgon. B. 5) E. Klipping el. Gli p pin g (o. 1249 —86), son till Kristoffer I. Redan under fa- Erik Klippings sigill. derns livstid hyllades E. ss. konung, men hans utsikter att uppnå tronen syntes synnerligen mörka, när fadern 1259 avled. En mäktig vedersakare hade han i ärkebiskop Jakob Erland-sen av Lund, med vilken hans fader legat i en häftig fejd och som belagt Danmark med interdikt. E:s kusin och medtävlare om kronan, hertig Erik Abelsen (se denne), hade mäktiga hjälpare i flera tyska furstar. Dock lyckades det E:s moder, änkedrottning Margareta av Pommern, att trots motgångar i fält få E. erkänd ss. konung av hertig Erik och 1259 krönt av en jutsk biskop. Striden med ärkebiskopen fortsatte emellertid, och redan 1261 utbröt ånyo krig med hertig Erik, som s. å. tillfogade den kungl. hären ett förkrossande nederlag vid Lohede; E. och hans moder råkade i fångenskap. Denna utnämnde nu till riksföreståndare hertig Albrekt av Braunschweig, som 1262 lyckades åstadkomma en fredlig uppgörelse. Först 1264 blev E. helt frigiven och samtidigt myndigförklarad; dock torde Margareta ännu intill sin död 1282 ha utövat det avgörande inflytandet. Av viktigare yttre händelser under E:s egen regering kunna framförallt nämnas hans inblandning i 1270-talets sv. tronstrider samt senare en med åren alltmer markerad motsättning till Norge, vilken 1284 ledde till öppet krig. Mot hansestäderna ställde han sig välvillig och gav dem stora privilegier. Den inre politiken präglades även efter 1264 av striden med ärkebiskopen och Slesvigs hertig; den tog under 1270-talet en för E. synnerligen gynnsam vändning, när 1272 Erik Abelsen avled och E. lyckades bli herre i Slesvig samt 1274 Jakob Erlandsen avled och interdiktet upphävdes. E. stod härmed på höjden av sin makt. Hur han utövat sin kungl. myndighet och vilka åtgärder han vidtagit, veta vi ej. Säkert är, att han mot sig upprest en storm av ovilja från den världsliga aristokratien, vars intressen han tydligen trätt för nära, väl i samband med försök att höja rättssäkerheten i landet. Denna opposition blev E. för stark, och 1282 måste han lova att årl. hålla hov och medge vittgående inskränkningar i sin jurisdiktion. Vid de danahof (se d. o.), som därefter följde, utfördes ett livligt lagstiftningsarbete och reglerades ett antal tvistefrågor av olika slag; bl. a. måste E. till Erik Abelsens son Valdemar överlämna hertigdömet Slesvig. Men motsättninger. mellan E. och aristokratien fortfor och ledde till att E. 1286 mördades i Finderups lada. Ss. huvudmän för sammansvärjningen utpekades 9 stormän, bl. a. greve Jakob av Halland och marsk Stig Andersen, vilka mot sitt nekande dömdes fredlösa. Motivet till mordet har otvivelaktigt varit av politisk art; senare danska folkvisor omtala däremot, att E. förfört marsk Stigs hustru och att marsken som hämnd härför föranstaltat dådet. — E. var g. m. Agnes av Brandenburg och hade i sitt äktenskap med henne bl. a. sönerna Erik Menved och Kristoffer II samt dottern Märta, g. m. konung Birger av Sverige. B. E:s tillnamn, vars riktiga form torde vara Klipping, innehåller ä. da. klipping, »klippt fårskinn»; anledningen dock oviss. E.H. 6) E. M e n v e d, den föregåendes äldste son (1274—1319), blev efter faderns mord 1286 konung och kröntes 1287. Under hans omyn-dighetstid fördes regeringen av modern, drottning Agnes, och hertig Valdemar av Slesvig. — 805 — — 806 —