EROSION absolut mått. Dessa E:s’ oppositioner äro därför av stor betydelse för astronomien. 1901 var E. vid sin opposition täml. nära sitt perihelium och genom talrika och noggranna observationer bestämdes då dess avstånd från jorden, som ledde till ett värde för solavståndet av 149,37 mill. km. Ännu närmare kommer E. vid sin opposition innevarande år (1931), och uppnår vid den tid, då detta skrives (februari 1931), ett minimiavstånd av 4,100 jordradier el. 26 mill. km. E. ligger f. n. i stjärnbilden Hydra på s. himlen, så att de flesta observationerna torde komma att utföras på s. himlen. Helt säkert kommer genom dessa observationer kännedomen om vårt planetsystems dimensioner att bli ännu noggrannare än förut. — E:s diam, torde vara ung. 16 km.; dess fotometriska magnitud är vanl. ss. en stjärna av ll:e el. 12 :e storleken men kan vid opposition gå upp till 7:e storleken. — E. tillhör de småplaneter, som visa periodiska variationer i ljusstyrkan. Detta upptäcktes 1901 av E. Oppolzer, som fann en ljusväxling uppgående till ung. en storhetsklass på en tid av 5 tim. och 16 min. Denna variation har senare visat sig vara av föränderligt belopp, och antagligt är, att detta sammanhänger därmed att E. har en oregelbunden form, avvikande från den sfäriska. Ch. Erosion [-fo'n]. 1) Geogr., geol., jordytans söndernötning genom någon yttre kraft, vanl. det rinnande vattnet. E. i vidsträckt mening omfattar sålunda bl. a. avspelningen. Sådan inträffar på sluttande svårgenomtränglig mark vid häftiga regnskurar. Regndropparna, som ej kunna sjunka ned i jorden, förena sig till ett tunt vattenskikt, som sköljer förefintligt löst material utför sluttningarna. Vanl. begränsar man dock begreppet e. till vattnets urgrävande (skärande och slipande) arbete lineärt, d. v. s. i en bestämd bädd el. fåra (bäck- och flod-e.). Härvid angriper vattnet även de hårdaste bergarter med tillhjälp av fast material, som strömmen rullar el. sopar över bergytorna (k o r r a s i o n, se d. o.). Där den bildar virvlar i bergytans fördjupningar, arbetar vattnet borrande medelst medförda stenar, som av virvlarna sättas i roterande rörelse (e v o r-sion). Härigenom uppkomma jättegrytor (se d. o.), särsk. vid foten och i nedre delen av av avsatser i flodbädden (vattenfall). Dessa sönderskäras hastigt av strömmen och flyttas uppför denna. Samtidigt som vattenfallen sålunda vandra från flodens nedre lopp upp mot det övre, bli de allt lägre och utplånas slutl. I spåren av det tillbakavikande fallet växer fram en ravin (se d. o.), som förlänges uppåt, ju mera fallet drar sig tillbaka mot flodens källområde. Ravinen är alltså resultatet av vattnets förmåga att erodera vertikalt och med sin smalt U-formiga profil, sin ringa bredd i förhållande till djupet och sina branta, ofta lodräta sidor representerar den floddalen i dess första utvecklingsstadium. Allteftersom floden skär sig djupare ned, minskas bäddens lutning mot mynningen och härmed också vattenkraften. Medan denna förut räckt till både att fördjupa flodfåran och bortföra det från bottnen lösgjorda, det från sidorna nedspolade och från flodens övre lopp nedtransporterade materialet, förmår vattnet nu blott att bortföra de fasta ämnen, som medförts uppifrån och som nedsköljts från dalsidorna. På detta utvecklingsstadium sänkes alltså icke flodådran djupare, men på gr. av avspelningen avtar dalsidornas lutning alltmera. Dalens tvärprofil förvandlas alltså från smalt U-formig till allt bredare V-formig. Vid minskad lutning på dalsidorna avtar dock mängden av i floden nedspolat material, och härigenom uppstår ett överskott av energi i denna, som medger att e. återupptages. Men den går nu i allm. ej mot djupet, ty därigenom skulle vattenkraften minskas, utan mot sidorna. Floden börjar serpentinisera (se d. o.), den börjar skjuta fram bukter och flodslingor mot dalsidorna och på så sätt underminera dessa. Det nedrasade materialet bortföres småningom, och sålunda vidgas dalbottnen. Dalens tvärprofil övergår från V-formig till brett U-formig (se fig. 6 vid art. Dal). — Flodens förmåga av djup-e. bestämmes ytterst av den nivå, på vilken dess mynning är belägen, d.v.s. av nivån på den vattenyta, i vilken floden faller ut. Denna är flodens e.-bas (basnivå). För de flesta större Ett oreglerat ungt flodlopp (grov kontur) har genom erosion (streckat) och ackumulation (prickat) utbildat en jämviktsprofil (den jämna kurvan). floder utgöres den av havet, men en insjö är åtminstone t. v. e.-bas för de vattendrag, som utmynna i den, och för en biflod tjänstgör huvudfloden vid den förras mynning som e.-bas. En flod kan icke skära sig djupare ned, än att dess vatten med det däri lösta och svävande materialet nätt och jämnt kan övervinna friktionsmotståndet och nå ned till mynningen (e.-basen). Denna den flackast möjliga fallkurvan kallas flodens e.-t e r m i n a n t. Den uppnås tidigare i flodens nedre lopp än i det övre. I det senare dominerar därför vanl. djup-e., medan den i det förra blott förekommer på vissa ställen med ovanligt starkt fall. — På — 841 — — 842 —-