ESTLANDER de kroniska varbildningarna i lungsäcken. Vid sidan av sin medicinska verksamhet tog E. livlig del i kulturella och kommunala värv. T.S-g. 2) Carl Gustaf E., den föregåendes bror, estetiker och konstfrämjare (1834—1910), 1860 fil. d:r och docent i estetik och modern litteratur vid Helsingfors univ., 1868—98 prof, i sam-mj ämnen. E. var under 1800-talets senare årtionden en av de förnämsta ledarna för den vaknande konstodlingen i Finland. Hans förnämsta insats i detta avseende blev skapan det av den centrala utbildningsanstalten för konst och konstindustri samt konstsamlingen i »Ateneum» i Helsingfors. 1876—86 var han utgivare av det ledande kulturorganet »Finsk tidskr.» samt stiftade 1885 Svenska litteratursällskapet i Finland, vars ordf, han var till 1897. Som konsthistoriker inlade han en betydande förtjänst genom »De bildande konsternas historia från slutet af 18 :e årh. till våra dagar» (1867), länge den förnämsta vägledningen i sitt slag på sv. språk. F. ö. hade E. tidigt drivit studier i litteraturen, särsk. folkepikens och den provensalska diktningens historia. Han var ock en pietetsfull vårdare av Runebergs minne och utgav även ett arbete om »Runebergs skaldskap» (1902). För sv. och västerländsk kultur var E. en av de förnämsta målsmännen i Finland. Hans »Ungdomsminnen» utkommo 1918; genom Svenska litteratursällskapet utgåvos hans »Skrifter» i 5 bd (1914—25). — Litt.: M. G. Schybergson, »C. G. E.» (1916). E. W. 3) Bernhard Rudolf E., den föregåendes son, historiker och skolman (1863—1931), 1887 —1925 lärare, 1903—20 även föreståndare vid Nya sv. läroverket i Helsingfors, 1922 föreståndare och lärare vid Brändö sv. samskola. E. torde vara mest känd som förf, av historiska skolböcker, använda även i Sverige, ss. »Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser» (3 bd, 1893—94), »De bibliska berättelserna på historisk grund berättade» (2 bd, 1913—16). Bland hans övriga arbeten märkas framför allt »Elva årtionden ur Finlands historia», en opartisk och instruktiv skildring av Finlands politiska och kulturhistoria efter 1808 (1919 ff.; ny uppl. av bd 1—3 1929), samt biografier över Eugen Schauman (1924) och Ernst Linder d. ä. (1925). E.Blp. 4) Ernst Henrik E., son till E. 1), politiker och rättslärd (f. 1870), jur. d:r i Helsingfors 1900 (»Bidrag till en undersökning om klander å lösöre enl. äldre svensk rätt»), docent i rättshistoria 1902, e. o. prof. 1908. Bland E:s rättsvetenskapliga avh. kunna vidare nämnas: »Undersökning af bedrägeribrottets kännetecken och begrepp enl. finsk straffrätt» (1901) och »Grunden för be visvitsordet i landskapslagarnas straffprocess» (1908). E. har tagit livlig del i det politiska arbetet i Finland. Under stånds-lantdagarna var han aktivt verksam inom rid-derskapet och adeln sedan 1897 och invaldes i enkammaren 1907, som han sedan med kortare avbrott tillhört. Ss. politiker har E. strängt fasthållit vid de rättsliga grundsatserna, vilket under ryska tiden ådrog honom förvisning (1904) till Ryssland. Inom svenska folkpartiet har E. varit en av de ledande krafterna; han fungerade ss. ordf, för riksdagsgruppen, från det Finland blev självständigt till 1924. I olika utskott i riksdagen samt i riksrätten har E. varit träget anlitad. Han var även representant för Åland i den s. k. Älandsdelegationen. A. N-ck. 5) Axel Gustaf E., den föregåendes bror, båtkonstruktör (1876—1930), ägnade sig efter examen från Poly-tekniska inst. i Helsingfors först åt arkitektverksamhet. Redan 1898 debuterade han ss. yachtkonstruktör och övergick 1914 helt till detta yrke. Efter världskriget var E. några år verksam vid Papst-varvet i Berlin; inflyttade sedan till Sverige och blev 1927 sv. medborgare. E. var djärv och skicklig ss. konstruktör och utnyttjade hänsynslöst mätnings- och byggnadsregler till förmån för snabbheten. Hans konstruktionsförmåga kompletterades med framstående skicklighet ss. rorsman. Mest känd av hans skapelser är internationella 6 m. yachten May-be, med vilken 1927 guldpokalen (se d. o.) under hård konkurrens erövrades från Amerika till Sverige. T. Hrn. — 941 — — 942 —