EVANGELISKA BRÖDRAFÖRSAMLINGEN brödraförsamlingen the Moravian church (den märiska kyrkan). Historia. Till Zinzendorfs gods Berthelsdorf i Oberlausitz kommo 1722 flyktingar från Mähren, ättlingar till bömiska bröderna (se d. o.). De erhöllo tillstånd att där bilda ett litet samhälle, som de gåvo det symboliska namnet Herrnhut (»under Herrens beskydd» el. »på vakt för Herren»). I början anslöto de sig till den luterska församlingen Berthelsdorf. Emellertid samlades där snart allehanda pie-tister och separatister, så att kolonien syntes gå en religiös söndersplittring till mötes. Då slog sig Zinzendorf själv ner på platsen och lyckades införa ordning och endräkt genom skapandet av vissa religiösa statuter, som enhälligt antogos 12/s 1727. Zinzendorf blev jämte friherre von Wattewille församlingens föreståndare. Detta yttre enhetsverk beseglades genom en högtidlig nattvardsgång 13/s s. å., vilken dag därför alltjämt firas som församlingens grundläggningsdag. Urspr. var församlingen en helt inomkyrklig sammanslutning med religiöst samliv och aktiv religiös verksamhet som program. Emellertid tvingades Zinzendorf dels av motståndet utifrån, dels av det begynnande missionsarbetet att skapa ett fast kyrkosamfund. Biskopsämbetet infördes 1735, och för att bevara sambandet med den gamla brödrakyrkan antog samfundet namnet »Den förnyade brödrakyrkan». Zinzendorf var under hela sin livstid den tongivande och inspirerande ledaren och erhöll som sådan titeln Ordina'rius. 1736 landsförvisades han ur Sach-sem Men sedan bröderna 1746 erkänts som augsburgska religionsförvanter, erhöll samfundet statligt erkännande i Sachsen 1749. S. å. erkändes brödraförsamlingen (kallad U'nitas fratrum) genom en parlamentsakt i England och dess kolonier. Författning. Under årtiondena efter Zinzendorfs död (1760) erhöll brödraförsamlingen genom flera synoders arbete en fast författning. Den verklige ledaren var emellertid under denna tid biskop A. G. Spangenberg (se denne). Den på synoden 1775 antagna författningen gäller i stort sett än i dag. F. n. består brödraförsamlingen (brödrauniteten) av 4 unitetsom-råden (det tyska, det engelska samt i U. S. A. det norra amerikanska och det södra amerikanska) med egna myndigheter och synoder. Don gemensamma högsta ledningen utgöres av den vart 10 :e år sammanträdande generalsynoden och den av denna valda missionsdirektionen, som jämte de av provinserna valda direktionerna bildar en unitetsdirektion. Efter revolutionen i Tyskland 1918 konstituerade sig den tyska provinsen som frikyrka (Die Evangelische Brüderunitåt in Deutschland), som anslutit sig till tyska evang. kyrkoförbundet (Der Deutsche Evangelische Kirchenbund). Som samfundets »generaläldste» betraktas Frälsaren själv. För att utröna dennes vilja använde man tidigare lottdragning, som sålunda spelade en avgörande roll vid alla beslut. Efter 1889 har emellertid denna procedur upphört. Samfundet räknade 1928 o. 54,000 medl., varav 9,000 tillhöra det tyska, 4,000 det engelska, 25,000 det norra amerikanska och resten det södra amerikanska området. Det ringa antalet förklaras av att brödraförsamlingen aldrig strävat att vinna proselyter utan mera velat väcka och stärka det andliga livet inom de olika landskyrkorna. Den största betydelsen ur kyrkohistorisk synpunkt tillkommer därför samfundets s. k. diaspora-verksamhet, d. v. s. religiös verksamhet i de olika kyrkorna för det andliga livets höjande utan någon avskild samfunds-bildning som mål. Därigenom blev brödraförsamlingen utgångspunkten för de djupgående och omfattande herrnhutiskt färgade väckelserörelser, som framträdde under sista hälften av 1700-talet och de första årtiondena av 1800-talet i olika länder i Europa. Kult och fromhetsliv. Kulten är mycket enkel liksom gudstjänstlokalen. Varken altare el. predikstol förekomma. »Systrarna» bära vid gudstjänsterna olika slags huvor och sitta åtskilda från »bröderna». Predikan intar en central plats, och sången odlas kraftigt. Utmärkande för E. b. äro de s. k. Singstunden, d. v. s. andaktsstunder, vid vilka endast psalmsång förekommer. Till det andliga livets stärkande äro medl. alltefter kön, ålder och levnadsstånd indelade i olika körer med var sin ledare. Brödraförsamlingen har ingen utbildad lära. Dess fromhetstyp framträder bäst i dess sångbok och präglas av en utpräglad kristocentrici-tet. Zinzendorf åsyftade att skapa en »hjärte-kristendom» med bekännare inom olika konfessioner. Under 1740-talet urartade denna religiositet i en mystiskt naturalistisk riktning, som med förkärlek framställde den korsfäste frälsarens blod och sår som symbol för hans lidande (den s. k. sållningstiden, die Sichtungszeit). I våra dagar präglas brödraförsamlingens fromhetsliv av en trosviss och offerglad innerlighet, som kommer till uttryck både i den gemensamma andakten och i det dagliga kallelsearbetet. Verksamhetsformer. Den gemensamma ledningen bedriver förutom mission (se nedan) evangelisationsarbete i Böhmen och underhåller en spetälske-anstalt i Jerusalem. Den tyska provinsen har dessutom alltsedan 1700-talet — 1079 — — 1080 —