EVIGHET brytningsförsök i Litauen och vid Baranovitj. I mars 1917 entledigades E. av den provisoriska regeringen från sitt befäl och skall sedermera ha mördats av bolsjevikerna. E. Bz. Evertebra'ter, se Ryggradslösa djur. Evertsberg, kyrkobokföringsdistrikt i Älvdalens tingslag, Dalarne, s. s. v. om Älvdalens kyrka; 673 inv. (1930). J.C. E'vertsen. 1) Jan E., nederländsk sjökrigare (1600—66), deltog bl. a. i sjöstriderna vid La Rochelle 1625 och blev 1628 kommendör samt 1637 viceamiral. Som sådan deltog han i slaget vid The Downs 1639 och i erövringen av Sas van Gent 1644. E. förblev även efter freden 1648 chef för Zeelands flotta, blev sårad 1653 under kriget med England och kommenderade Zeelands eskader i Öresund 1659. 1664 amirallöjtnant för Zeeland, tog han avsked 1665 efter nederlaget vid Lowestoft men återinträdde i tjänst 1666 och stupade i andra slaget vid Northforeland. P. S. 2) Cornelis E., den föregåendes bror, sjökrigare (1610—66), tjänade först under brodern, var sedan en tid kapare men deltog 1639 i slaget vid The Downs. E. blev 1652 under engelska kriget kommendör, utmärkte sig i flera sjöstrider men blev slutl. fången. 1654 schoutbynacht, deltog han 1659 i sjötåget till Öresund och bidrog verksamt till intagandet av Kærteminde och Nyborg. Efter strider mot barbareskstaterna 1664 viceamiral, blev han 1665 i broderns ställe amirallöjtnant för Zeeland men stupade 1666 i fyra-dagars-slaget mellan Dunkerque och Deal. P. S. 3) C o r n e 1 i s E., den föregåendes son, sjökrigare (1642—1706), gick vid 10 års ålder till sjöss, deltog i alla sitt fäderneslands sjökrig, blev 1675 schoutbynacht, sändes 1676 till Östersjön till danskarnas hjälp, blev 1679 viceamiral och 1684 amirallöjtnant för Zeeland. I den flotta, som 1688 överförde Vilhelm III till England, förde E. avantgardet och deltog sedan i kriget mot Frankrike. P. S. Everöd, s:n i Gärds hd, Kristianstads län, s. s. v. om Kristianstad; 29,75 kvkm., allt land; 1,415 inv. (1931), därav c:a 270 i Everöds stationssamhälle och 560 i Lyngby (Gärds Lyng-by); 16,18 kvkm. åker (1927; 54,4 % av arealen), 4,48 kvkm. skogsmark. — Pastorat: E. och ö. Sönnarslöv, Gärds kontrakt, Lunds stift. J. C. Evhe, se E w e. Évian-les-Bains [evjä'-lä-ba'], stad i dep. Haute-Savoie, Frankrike, på s. stranden av Genèvesjön; 3,125 inv. (1921). Livligt besökt kurort med mineralkällor. J. C. Evide'ns (lat. evide'ntia), tydlighet, påtaglighet, full visshet. — Adj.: evide'nt. Eviga landsfreden, den på riksdagen i Worms 1495 påbjudna och senare ofta utvidgade och bekräftade tyska landsfreden. [B.] Eviga staden, lat. Urbs æte'rna, benämning på Rom, officiellt använd redan på 300-talet. Eviga straff, se Evighet. Evig död, se Evighet. Evige juden, se Vandrande juden. Evig eld, se Evighet och Helvete. Evighet. 1) Fil. Begreppet e. (lat. æte'rnitas) fattas inom filosofien i regel ej ss. liktydigt med oändlig tid och varaktighet utan ss. motsatsen till tid: ss. tidlöshet. Att i denna mening tillägga själva kärnan och väsendet i tillvaron e. har varit en genomgående tendens inom spekulationen. E. tilläde eleaterna (se Eleatiska skolan) sitt ena, ovordna Vara, Platon åter de översinnliga idéerna, Aristoteles de substantiella formerna och världsalltets »orörde rörare» el. gud, Spinoza substansen (se d. o.) och dess attribut. Även den romantiska spekulationens tänkare bestämde det »Absoluta» (se d. o.) ss. evigt i bemärkelsen tidlöst. Enl. en nykantiansk tänkare som W. Windelband uppleva vi e., så ofta vi höja oss till betraktelsen av de allmängiltiga värdena och det tidlöst giltiga. — För modern filosofisk uppfattning framstår e. närmast ss. ett gränsbegrepp och postulat (se d. o.) för tanken. A.N. 2) Teol. Ordet evig förekommer i kristet språkbruk merendels i sammanställningar sådana som särsk. dessa tre: »den evige Guden», »evigt liv» samt ett komplex av följ, mer el. mindre synonyma uttryck »eviga straff», »evig fördömelse», »evig eld», »evig död». När e.-tanken knytes till den kristna gudstron, betyder detta icke, att gudsbilden skulle präglas av någon stel oföränderlighet i enlighet med föreställningar, som ofta gjort sig gällande i filosofisk spekulation: »e.» är i stället närmast ett uttryck för den gudomliga viljans suveränitet i förhållande till historien, till växlingens och förgänglighetens värld samt låter därvid gudsviljan framträda ss. ständigt levande och verksam. Evigt liv är för den kristna tron både något som har nu-karaktär (jfr t. ex. Joh. 17:3 »detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden») och något eskatologiskt (se Eskatologi): något som är föremål för hopp. Det måste därvid särsk. understrykas, att det eviga livet för den kristna tron icke har sin grund i några teorier om något människans oförstörbara väsen el. om »själens odödlighet» utan helt och hållet i gemenskapen med den levande Guden: evigt liv är m. a. o. en kvalitetsbestämning om livet ss. ett liv i gemenskap med den levande Guden. I tanken på evigt straff och evig fördömelse ha ofta insmu — 1097 — — 1098 —