EXTAS 10/ia brändes bullan av Luther utanför Elster porten i Wittenberg, varmed denne officiellt bröt med Rom. S. N. Exta's (grek. e'kstasis). 1) Psykiatr., sådana omtöckningstillstånd, varvid medvetandet mer el. mindre fullständigt avspärras gentemot yttre intryck (så att t. ex. kroppsliga smärtor ej förnimmas), för att under stark lyckokänsla helt fyllas av en enda föreställningskrets. Föreställningarna taga därvid ofta hallucinatorisk gestalt. E. kan beledsagas av stupor (se d. o.), men även av agitationstillstånd el. fenomen ss. tungomålstal el. dyl. Den uppträder vanl. på sjuklig grundval vid epilepsi, schizofrena psykoser el. hysteriska tillstånd, men även på det normala själslivets gräns (se nedan). S-m. 2) Religionsv. E., det abnorma sinnestillstånd, i vilket det vanliga medvetandet upphäves och ett slags medvetslöshetstillstånd inträder, ledsagat av säregna psykiska fenomen, ss. syn- och hörselhallucinationer o. d., har spelat en betydande roll i religionernas historia från de lägsta stadierna till de högsta. Man har alltid trott, att man genom e. kommit i kontakt med den översinnliga världen och upp-levat dess under. E:s innehåll tolkas alltefter den allmänna religiösa nivå, som man står på. På det primitiva stadiet söker man nå e. genom yttre medel: våldsamma danser, under vilka man slår sig med klubbor och käppar el. snurrar runt med rasande fart, tills kroppen faller ned medvetslös, vidare narkotiska medel ss. nikotin, alkohol, haschisch, opium etc.; de moderna njutningsmedlen ha sålunda urspr. haft religiös betydelse. Men hur man än kommit i e., så tror man, att man genom den kommer i kontakt med andarnas värld el. att själen, lösgjord från kroppens hölje, stiger upp i himlarna och där träder inför gudarnas ansikten. Alla de vilda drömmar och hallucinationer, som ledsaga berusningstillståndet, tagas här för verkliga upplevelser. — På högre stadier lämnas de våldsamma medlen, ehuru man alltfort söker framkalla e. med yttre hjälpmedel. Den indiske yogin och den grekiske omfalopsy'chos sitta dagar i ända orörliga, med blicken fästad på något föremål, vanligtvis naveln, tills alla sinnen slockna och e. inträder. För att underlätta e:s inträdande upprepas ofta ett och samma ord el. en ordföljd utan avbrott, varigenom en stark självhypnos uppnås: så upprepa indiern ordet om, den kinesiske buddisten o-mi-to-fo, muham-medanen hasan-husain, den romerske katoliken Ave Maria etc. Askesen bibehålies också på de flesta stadier ss. ett viktigt hjälpmedel: ju mera kroppen är försvagad genom späkningar och självplågerier, särsk. fasta, desto fortare inträder medvetslöshetstillståndet. På dessa högre stadier tolkas e. icke ss. själens färd till andarnas värld utan ss. dess översinnliga förening med gudomen el. med den världssjäl, som man tänker sig vara det enda verkliga bakom den yttre, illusoriska tillvaron. Så är fallet med de flesta indiska religioner, framför allt bramanismen med alla dess utlöpare; här var e. det tillstånd, i vilket atman-människo-själen upplever sin enhet med braman-världs-själen. Även i buddismen är e. en integrerande del av den högsta religiösa upplevelsen, ehuru den buddistiska e. ganska mycket skiljer sig ifrån den bramanistiska; Buddha förkastade askesen ss. medel att uppnå e. och tydde dess väsen på ett annat sätt, i det han ansåg, att människan i e. uppnådde det absolut negativa, medvetandets fullständiga utslocknande, Nir-vana, under det att bramanisten upplevde det absolut positiva, enheten med världssjälen. I den västerländska religionsutvecklingen har e. omhuldats huvudsaki. av mystiskt färgade riktningar (se Mystik). I Babylonien och Egypten var den, så vitt vi kunna se, okänd. Hos israeliterna fanns den i sht hos vissa profetskolor; i 1 Sam. 10 omtalas, att då Saul en gång i Gibea mötte en skara profeter, som voro i extatisk hänryckning, råkade han själv i profetisk hänryckning, och då det om David omtalas (2 Sam. 6, 14), att han dansade framför Jahves ark, är det även här tal om extatisk hänryckning. I Grekland förekom e. i sht i samband med den dionysiska rörelsen och influerade härifrån flera av Greklands största tänkare: sålunda talar Platon om »det gudomliga vanvettet» (theia mani'a). I nyplatonismen spelade e. en synnerligen stor roll och var här medlet för den fullständiga föreningen med gudomen och den djupaste kunskapen om det absoluta varat; Plotinos omtalar, att han upplevde e. fyra gånger i sitt liv, och även Por-fyrios fick en e.-upplevelse, då han var 68 år gammal. I hellenismens mysteriekultur var e. en vanlig företeelse; härifrån har den kommit till kristendomen och var i det urkristna from-hetslivet långt ifrån sällsynt. Paulus själv omtalar (2 Kor. 12:2), att ban var uppryckt ända till tredje himlen, och sådana företeelser som tungomålstalande och profeterande i den urkristna församlingen äro typiska e.-fenomen. I den romerska katolicismen är e. nära förbunden med de olika mystiska riktningar, som här frodats, och de flesta helgons och mystikers liv äro fyllda av skildringar av e.-upp-levelser. Sålunda berättar den tyske mystikern Heinrich Suso — en skildring, som ger en god bild av e:s väsen —, att han en gång »blev hänryckt i kroppen el. ut ur kroppen. Då såg — 1149 — — 1150 —