EYCK fenorna ha hos nutidens fiskar. Även landdjurens extremiteter skulle ha uppkommit genom omdaning av arkipterygium (fig. 2). — Den andra teorien, sidovecksteorien, antar, att fis- Fig. 3. Extremiteternas uppkomst enligt sidovecksteorien. I en fisk med utvecklade rygg-, anal- och sido-fensömmar (D, S1 och S). Dessa fensömmar uppdelas (II) i skilda fenor. Av de opariga uppkomma rygg- (RF och FF), stjärt- (SF) och anal- (AF) fenor, och av de pa-riga fensömmarna (S) buk- (BF) och bröst- (BrF) fenorna. karna ursprungi. längs ryggens mittlinje voro försedda med en oparig fensöm och att denna böjde sig om stjärtspetsen och fortsatte framåt på buksidan (fig. 3). Vid analöppningen delade den sig i två pariga fensömmar, som fortsatte framåt på var sin sida av buken. Från den opariga fensömmen differentierade sig rygg-, stjärt- och analfenorna, och från de pariga fensömmarna de pariga extremiteterna, bröst-och bukfenorna. Skelettet i dessa fenor skulle ha uppkommit ss. nybildning och ej tagit sitt ursprung från några förutvarande bildningar. — Åtskilliga förhållanden kunna anföras för, liksom också åtskilligt kan andragas mot såväl den ena som den andra av dessa teorier. Frågan om extremiteternas fylogenetiska uppkomst måste därför ännu anses oavgjord. H. W. Extrusi'va bergarter, eruptiva bergarter, vilka brutit fram till jordytan ur jordskorpan, ant. som täcken el. som gångar. Motsats: i n t r u-s i v a b., vilka injicierats i jordskorpans lager som gångar. K. A. G. Exubera'nt (fra. exubérant), ymnig, svulstig. Ex u'ngue leo'nem (lat.), på klon (känner man) lejonet. Ex usu (lat.), enl. el. på gr. av bruket. Exu'vie, den vid hudömsning hos leddjuren avkastade gamla kitinhuden. Eybeschütz [aFboJyts] (Eibenschitz), Jonathan, rabbin, kabbalist (1690—1767). F. i Krakow, blev E. 1711 föreståndare för talmudskolan i Prag, 1742 rabbin i Metz, 1750 i Altona, Hamburg och Wandsbeck. E. åtnjöt stort anseende för sin talmudiska lärdom men ansågs sympatisera med ledaren för en mes-siansk separatistisk rörelse Sabbathai Zewi (se denne) och vågade försvara bruket av kabba-listiska amuletter, vilket bragte honom i en strid med rabbinen Jakob Emden (1697—1776), varigenom hela den mellaneuropeiska judevärlden splittrades i två partier; slutl. löstes konflikten genom vädjan till kristna hebraister och teologer samt till den världsliga makten. C. V. J. Eybler [äFbbr], J o s e p h, österrikisk kyrkomusiker (1765—1846), elev av Albrechtsber-ger, stod i vänskapsförhållande till Haydn och Mozart, vilken senare E. vårdade under dennes sista sjukdom, var 1824—33 l:e hovkapellmästare i Wien; adlad 1834. E. har skrivit talrika kyrkokompositioner, av vilka några ännu uppföras i Wien. [F. S-L] Eyck, Hubert och Jan van [fan äik), bröder, nederländska målare från Maaseyck, Limburg. Den äldre, Hubert van E. (o. 1370 —1426), är bekant endast från inskriften å huvudarbetet för det nyare nordeuropeiska måleriet, Gentaltaret (se nedan), där prisad som den störste målare. Den yngre, Jan van E. (o. 1390—1441), upptog broderns arbete och blev banbrytare för målarkonstens utveckling, dels genom sina kompositioner, dels genom sin teknik; oljemåleriet, konsekvent använt, räknar sitt ursprung från bröderna E:s verksamhet. De ha tydligen hämtat impulser från det burgundisk-nederländska miniatyrmåleriet, som från 1300-talets senare årtionden framträdde i stigande fulländning. Till de förnämsta alstren därav hör en före 1417 tillkommen bönbok, av vars bildsidor de flesta bevarats i Turin (»Heures de Turin»; förstörda 1904 genom en eldsvåda), några finnas i Milano (»Heures de Milan»), och dessa illuminerade blad, som trots det lilla formatet och vattenfärger visa en stor stil, tillerkännas numera allmänt bröderna van E. Oljemåleriet, som förut mest framträtt å skulpterade träbilder, blev första gången i full konsekvens använt å det s. k. Gentaltaret. Detta fullbordades efter ett flerårigt arbete i maj 1432 av Jan van E. Det beställdes av rådsherrn Jodu-cus Vydt och hans hustru och uppställdes i ett kapell vid koromgången i S:t Bavo i Gent, dit dess delar, som under 1800-talet splittrats och delvis försålts (till Berlin och Bryssel), nu efter världskriget åter förenats. Det är både i avseende på format, ämnesframslällning och det konstnärliga utförandet ett av konstens förnämsta verk. »Lammets tillbedjan» är det centrala temat, upptagande den nedre avd. i mittpartiet, vartill sluta sig, i fortlöpande landskap, scener med rättvisa domare och Kristi stridsmän å ena sidan, eremiter och pilgrimer å den — 1161 — — 1162 —