FABLIAU talanger tagits i anspråk. F. är stiftare av Selskabet for intern Medicin i Köbenhavn samt redigerade 1892—98 »Hospitalstidende». — Självbiogr. med utförlig litt.-förteckning finnes i »Die Medizin der Gegenwart in Selbstdarstel-lungen», 8 (1929). Å. Ch. Faber du Faur [fä'bar dy fär], Otto von, tysk målare (1828—1901), skildrade med förkärlek bataljscener och hämtade för många av sina största dukar motiven i fransk-tyska kriget 1870—71. Men även orientaliska ämnen lockade honom, emedan de gåvo honom tillfälle att odla starka färgeffekter. M. Bjn. Fabert [fabä'r], Abraham de, fransk krigare (1599—1660), utmärkte sig bl. a. vid La Rochelle 1627 och under kriget med Spanien samt inlade från 1642 som guvernör i Sedan stora förtjänster om dess befästande. Vid belägringen av Stenay 1654 visade han sig som en skicklig ingenjör och använde delvis nya angreppsmetoder. F. blev marskalk 1658. P.S. Fabiani'n, alkaloid, förekommande hos Fa-bia'na irnbrica'ta, en i Bolivia, Peru och Chile inhemsk, lågväxt buske, lämnande drogen herba fabia'næ (herba pichi). Användes mot biåskatarr och leversjukdomar. J. H. Fabian society [féFbian sasaFati], en förening av engelska socialistiska intellektuella. Dess historiska betydelse ligger däri, att dess program starkt influerat på utformandet av de socialdemokratiska partiernas politik. Föreningen bildades i London 1883 i medveten motsättning till den revolutionära marxismen, som då präglade den socialistiska propagandan i England. En publikation, »Fabian essays in socialism» (1889), gav uttryck för F. s:s principer. Socialismen var icke ett schema, som skulle appliceras på samhället efter en revolution, utan en samhällsåskådning, som borde ta sig uttryck i parlamentets beslut. F. s. avböjer klasskampen som politiskt medel. I sin ekonomiska teori stöder det sig snarare på Jevons och J. S. Mill än på Marx. Föreningens namn, taget efter Fabius Cunctator, skulle vara betecknande för dess politiska taktik. Bland dess medl. ha flera nått betydande positioner i engelskt kulturliv: G. B. Shaw, Sidney och Beatrice Webb, Annie Besant, G. D. H. Cole. Nästan alla ledande engelska socialister och fackföreningsmän ha en gång varit medl. av F. s. Fabianerna gjorde en intensiv propaganda för sina idéer genom föreläsningar och broschyrer. När Labour party bildats, blev F. s. dess rådgivare i praktisk politik. Genom Bern-stein influerade denna evolutionära socialism på de tyska och skandinaviska arbetarpartiernas politik. Efter kriget har föreningen dock kommit en smula i skuggan av Labour party. P. N-m. Fabia'nus, biskop av Rom 236—250, helgon, martyr under Decius. Festdag: 20/i; attribut: svärd och duva. [B.] Fa'bius, en av Roms äldsta patricierätter. 1) Quintus F. Vibulanus var konsul 467 och 465 f. Kr., decemvir 459 och 460 samt dog i landsflykt. 2) Quintus F. Maximus R u 11 i a nu s, berömd för sina bedrifter under kriget mot etrusker och samniter, blev 325 f. Kr. magi'ster e'quitum i 2:a samniterkriget, 322 konsul, 315 diktator. F. företog under sitt 2:a konsulat (310) ett djärvt tåg in i övre Etrurien, besegrade 308 under sitt 3:e konsulat umbrerna, slog i 3:e samniterkriget under sitt 4:e och 5:e konsulat jämte P. Decius samniterna 297 samt 295 vid Sentinum dessa och de med dem förbundna gallerna. Ss. censor (se d. o.) 340 upphävde F. jämte P. Decius den av Appius Clau-dius 312 företagna fördelningen av borgare utan grundegendom på alla tribus (se d. o.) och inskränkte densamma till de 4 stadstribus. 3) Quintus F. Maximus Verru-c o s u s Cunctator (d. 203 f. Kr.), 5 gånger konsul, 2 gånger diktator. Under sitt 1 :a konsulat triumferade F. över ligurerna, censor 230. Under 2:a puniska kriget vald till diktator efter nederlaget vid sjön Trasumenus 217, till-lämpade han den taktiken att undvika drabbning med Hannibal och i stället söka oroa denne genom ett gerillakrig, varför F. erhöll tillnamnet Cuncta'tor (»dröjaren»). Sedan F. nedlagt sin diktatur, uppgåvo romarna denna slags krigsföring och ledo kort därefter nederlaget vid Cannæ. Biografi av Plularchos. 4) Quintus F. Pictor, den förste romerske annalisten, skrev Roms historia, varav fragment i »Historicorum romanorum reli-quiæ», 1 (1870). [W. N.] Fableau [-lå'], se F a b 1 i a u. Fabliau [-liå'] (nordfransk form för cen-tralfra. fableau, dock vanl. använd på gr. av att de flesta fableaux höra hemma el. upptecknats i Nordfrankrike), en kort, vanl. satirisk berättelse på vers, behandlande skiftande ämnen, företrädesvis präster, småborgare och bönder, vilains. Till sitt ursprung torde flertalet f. vara franska, medan andra tillhöra ett internationellt, enl. äldre åsikter huvudsaki. indiskt, novellstoff. Dessa dikter voro särdeles populära, och många ha levat i senare litteratur, ss. i Boccaccios berättelser. I behåll finnas ung. 150 från år 1159 till 1340, alla anonyma, då förf, väl aktat sig att förråda sina namn. Fullständigaste samlingen är Montaiglon och Raynaud, »Recueil général et complet des fabliaux des Xllle et XlVe siècles» (6 bd, 1872—90). Den äldsta kända f. är »Richeut» — 1173 — — 1174 —