FA-HIEN Kanarieöarna, och F. ara'bica, särsk. i Libyska öknen. A. V-e. Fagopyri'sm, veter., se Bovetesjuka. Fagopy'rum, bot., se B o v e t e. Fago'tt (ital. fago'tto, fra basson). 1) Från 1500-talet härstammande, sedan med växlande Fagott. utseende och storlek förefintligt träblåsinstru-ment med dubbelt rörblad (liksom oboegruppen). Den består av två parallellt löpande rör (anblås- och mynningsröret) nedstuckna i den s. k. »stöveln». F. kom först under 1700-talet till rikare användning, vanl. under namnet dulcian (se d. o.). Den moderna f:s tonomfång är kontra-b till tvåstrukna ess. Bland orkesterns träblåsare är f. det viktigaste basinstrumentet. En oktav djupare ligger k o n t r a-f. — F.-b 1 å s a r e benämnes f a g o 11 i's t. — 2) En vanl. 16-fots tungstämma i orglar. G.M. Fagræ'a, tropiskt växtsläkte av fam. Lo-gania'ceæ med o. 20 arter i Ostindien, Indiska arkipelagens och Stilla oceanens öar och Australien, träd med tjocka, saftiga el. läderartade blad och vita el. gulaktiga blommor, ofta av betydande storlek. F. fragrans på Moluckerna, ett vackert, ständigt blommande träd med jas-mindoftande blommor, planteras allmänt i hemlandet och lämnar högt skattat s. k. kungs-trä. O. Gz. Fagræ'us, Jonas Theodor, läkare och botanist (1729—97), fil. mag. i Lund 1751, med. d:r i Uppsala 1758, Linnés lärjunge, stadsfysikus i Alingsås 1759. F. biträdde Clas Alströmer vid anläggandet och vårdandet av dennes naturaliekabinett och botaniska trädgård vid Göteborg. O. Gz. Fagrskinna (eg.: boken med vackert pergamentband), även »Noregs konungatal», ett samlingsverk av norska konungasagor i två nu förlorade skinnhandskrifter; åtm. den ena brann upp 1728. Avskrifter av dem båda finnas dock bevarade. F., författat av en isländare under 1200-talets förra hälft, handlar, liksom Heimskringla, om Norges konungar från Half-dan Svarte till 1177. Arbetet består väsentligen av utdrag ur äldre källor. Förf, har särsk. dröjt vid de för Norge viktigaste politiska händelserna men förbigår legender o. d. I stor utsträckning har han åberopat skaldedikt ningens vittnesbörd. F. har senast utgivits av F. Jönsson 1902—03. E. H. Faguet [fagä'], É m i 1 e, fransk litteraturforskare och kritiker (1847—1916), fick sin utbildning vid École normale, fil. d:r 1883, verkade en tid som gymnasielärare, blev 1890 prof, i fransk poesi vid Sorbonne, medl. av Franska akad. 1900. Vid sidan av sin prof.-tjänst bedrev F. en ovanligt omfattande verksamhet som kritiker. Hans intresse inskränkte sig ej till litteraturen i eg. mening, utan han sysslade även ivrigt med politiska och allmänt kulturella spörsmål. F. var som kritiker urspr. rätt dogmatisk, med avgjord sympati för klassisk diktning, men blev småningom mera vidsynt. F. hade en stor men ojämn lärdom, mindre grundad på egna än andras forskningar; han försvarade den strängt historiska metod, som Lanson (se denne) och dennes lärjungar tillämpade inom litteraturstudiet, men han använde den eg. aldrig själv. Han intresserade sig mindre för sammanhangen i den historiska utvecklingen än för de stora personerna och deras idéer. Hans förnämsta litteraturhistoriska arbeten, studierna över nya tidens fyra första sekler, utforma sig till fristående essayer över dessas mest framträdande [-författarpersonligheter.-] {+författarpersonlighe- ter.+} Bland mängden av hans arbeten mär kas: »Les grands maltres du XVIIe siècle» (1885; ny uppl. »Dix-septième siècle», 1889), »Dix-neuvième siècle» (1887), »Dix-huitième siècle» 1890), »Seizième siècle» (1894), »Poli-tiques et moralistes du XlXe siècle» (3 bd, 1891—99), »Propos littéraires» (5 bd, 1902— 09), »Propos de théåtre» (5 bd, 1903—10), »Flaubert» (1899), »Questions politiques» (s. å.), »L’anticléricalisme» (1906), »Le fémi-nisme» (1910), »Le culte de l’incompétence» (1911; sv. övers. »Inkompetenskulturen», 1916), »Vie de Rousseau» (1911), »Rousseau penseur» (1912), »Rousseau artiste» (1913). H.E. Fagus, växtsläkte, se Bok. Faham-te, se B o u r b o n-t e. Fa'-hien, kinesisk buddistmunk och berömd pilgrim, begav sig 399 e. Kr. på pilgrimsfärd via Centralasien till Indien för att förskaffa sig de heliga skrifterna på sanskrit. Efter att ha besökt en rad framstående buddistiska centra, återvände han via Ceylon, Malacka och — 1221 — — 1222 —